Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi slåss tills ni vaknar

På väg för att hämta barnen en av de sista dagarna innan lovet hör jag Göran Hägglunds röst i radion: Till jul ska det kunna vara överflöd. Vi måste få tillåta oss att luta oss tillbaka och bara njuta av det goda livet som vi har förunnats och byggt upp. Höra barnens glada rop. Är det satir? Har jag rattat in Gomorron världens humorprogram Public Service, eller… Twilight Zone? Men partiledarnas jultal är verklighet. De sitter i en studio med blockljus och vit amaryllis. Kära vänner, inleder Hägglund. Han säger att julen inte är kommersens högtid. Vi måste få kosta på oss. Saligt att giva. Ät och drick allt vad ni orkar. Såklart ska vi tänka på våra medmänniskor, men sedan ska vi lojt titta på julgranen. Åkesson håller med: vi ska skänka en tanke till de som inte har det lika bra som du och jag. Missbrukaren som sover på en kartongbit och den syriske pojken som fryser i ett flyktingläger… Men sedan ska vi äta gott och dricka gott.

Björklund pratar om fröknar han haft, hur de tröstade när han hade ont, hjälpte barn att bygga framtid på sina drömmar, visade att det fanns en vuxenvärld som brydde sig. Vi ska förstås följa arbetslinjen, säger någon (talen geggas ihop i en gröt), men en dag om året ska vi få njuta av överflödet.

Det komiska snuddar vid skrämmande när människor, ideologier, helt saknar självkännedom. Hägglund/Åkesson/Björklund (har inte orkat lyssna på Reinfeldts jättelånga tal) överfaller lyssnaren med klichéer; gullar och kladdar sövande med ett snävt litet medelklassvi, representerat överallt: i teveserier, barnprogram, tidningar.

Vi är inte afghanerna som samlas ihop och deporteras. Barnfamiljen som splittras, bröderna – varav en av dem svårt psykiskt sjuk – som skickas till Italien, eller de afghanska killarna som efter hungerstrejken tvingats gå under jorden (eftersom alternativet är livsfarligt). Vi är inte vänsterextremisterna, inte de utförsäkrade. Det finns väldigt många som vi absolut inte är.

Genom arbetet i Asylkommittén har jag fattat att hur mycket jag än känner med andra så kan jag inte veta exakt hur det känns. Den frustrationen kan vara givande, öka på viljan att jämna ut skillnader, om den är medveten. Men om frustrationen är omedveten kan den ta sig besynnerliga uttryck. Den kan bli förmynderi, eller ett behov att försvara sina privilegier, klamra fast i det snäva vi:et. De som inte är lika, är inte vi.

Över 16 000 demonstrerade i Kärrtorp dan före dan före dopparedan. Det är också ett vi. Bestående av unga, gamla, barnfamiljer, syndikalister, vänsterpartister, sossar, partilösa, medelklass, arbetarklass, män, kvinnor, transsexuella, vita, svarta – allt däremellan. Det som det vi:et skriker ut är: Vi har tröttnat på den bild av verkligheten som visas upp och blivit norm. Vi vill att fler människor än bara en grupp ska få njuta av sina liv. Och vi slåss till ni också vaknat, och börjar leva – och prata – så att det märks att det är vi, alla människor, som är viktiga. Kraftfullt kärleksfullt leder vi väg in i det nya året.