Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilka ska äga våra banker?

Att driva krav på socialisering av banker är att uppträda med rumpan bar i den politiska debatten.
Så värjde sig den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng när han på partikongressen 1968 ansattes av SSU-ordföranden Bosse Ringholm – jo, det stämmer faktiskt! – med krav på förstatligande av affärsbankerna.

Annons

I dag vet vi att förstatligande av banker sker under borgerliga regeringar – Gota-banken under Bildt-regeringen och Carnegie i dag.

Bankerna är en vital del av ett väl fungerande samhälle och brukar beskrivas som blodomloppet i samhällsekonomin.

Om en stor bank skulle gå omkull finns risk att omvärldens misstro drabbar hela det svenska banksystemet med väldiga konsekvenser för vanliga löntagare och sparare

Men vilka är de bästa ägarna till våra banker?

Att gå efter prestation i den nu aktuella krisen ger inte mycket vägledning.

Sämst har förstås den privatägda investmentbanken Carnegie agerat. Rörelseägda Swedbank har hamnat i problem efter vidlyftig utlåning i krisdrabbade Baltikum. Men stor exponering mot Baltikum har också Wallenberg-ägda SEB.

Bäst i klassen är Handelsbanken och Nordea.

Den ena en institutionsägd bank (med eget investmentbolag och egen personalstiftelse som största ägare) och den andra har staten som huvudägare.

Vad säger oss detta?

Ja, knappast att statliga eller institutionsägda banker skulle vara bättre än andra. För vid bankkrisen i början av 1990-talet var statliga Nordbanken den bank som hade mest problem.

Det verkar som om själva ägandet inte är utslagsgivande. Snarare handlar det om vilken kultur som ägarna främjar i sina banker.

Handelsbanken klarade sig helskinnad ur 1990-talets kris och går också fri – verkar det som – också den här gången.

Under en lång följd av år har banken fört en försiktig kundorienterad politik med fokusering på långsiktig lönsamhet. Man jagar inte kortsiktigt hög avkastning på riskfyllda marknader.

Dessa dygder borde ju känneteckna banker överlag.

Men så är det inte och att få till stånd en förändring är lättare sagt än gjort. Något kan säkert åstadkommas med regleringar. Men det mesta måste komma inifrån, via ägarnas styrning av banken.

Varken socialisering eller privatisering tycks alltså vara lösningen. Mycket talar i stället för ett pragmatiskt förhållningssätt med målet att upprätthålla ägarmässig mångfald.

I en sådan mix har också en statsägd bank en roll.

När socialdemokrater tidigare förordat fortsatt statligt ägande av Nordea har det handlat om en bank med precis samma mål som andra, vilket vore rätt poänglöst.

I stället borde staten som ägare gå in för att driva en bank som ur samhälleligt perspektiv kan vara ett mönster för andra. Då blir en statlig bank ett verkligt meningsfullt alternativ.

Att – som alliansregering vill – i nuvarande läge sälja ut Nordea vore under alla förhållanden ett präktigt självmål.

Mer läsning

Annons