Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vilken sjukvård vill vi ha?

Annons

Jag beskriver härunder två sjukhusbesök. Ett i Sverige på Gävle sjukhus och ett i Thailand där min familj nyss var på semester. Med detta vill jag att folk börjar ställa sig frågan: vilken sjukvård och välfärd vill vi ha i Sverige.

Första dagarna i april 2011 hade min då 10-åriga dotter friluftsdag med skolan och de skulle åka pulka vid högskolan i Gävle. Hon hade sett fram emot denna dag länge och gav sig glad iväg. Redan första åket slutade med att hon stödde höger ben mot ett träd i backen. Läraren ringde, kl 9.30 och jag åkte och hämtade henne, hon hade otroligt ont och kunde inte stötta på benet. Iväg direkt till akuten. Vänta ca 30 min i slussen på akuten, en sjuksköterska tog emot. In i ett litet rum bredvid akuten, vänta 15-20 min, lite ringande fram och tillbaka, sjuksköterskan kom då med en lapp med tid då vi skulle åka till vårdcentralen. Tiden vi fick var 15.00 på eftermiddagen. Kl 15.00 bar jag in min dotter på vårdcentralen och hon fick vänta 5-10 min på att få träffa en läkare, han tog i benet, hon skrek, och han konstaterade att hon skulle röntgas. Iväg mot röntgenavdelningen på Gävle sjukhus. Vänta 2,5 timme på att röntgas. Sedan vänta 1 timme på svar – svaret var en spiralfraktur i smalbenet. Tillbaka till akuten, vänta 30 min på inskrivning igen. In i akutens väntrum – sitta tills kl 22.00 för att få träffa en ortoped – sedan gick det fort med gips upp till höften, och vi lämnade akuten vid 23.30 på kvällen.

Nu till mitt mindre dramatiska besök på ett kommunalt sjukhus i Thailand. Jag hade ont i vänster öra och antog att det var en öroninflammation. Åkte till sjukhuset vid 10.00 på förmiddagen. Kom till deras reception och skrev in mig med namn, födelsedatum och hemadress. Det tog 2-3 min. Sedan anvisat till en väntsal, där satt en sjuksköterska som direkt tog vikt, längd och blodtryck – inte bara 1 gång utan 2 gånge. Detta tog ca 15 min. Sedan blev jag visat in till en läkare som ställde några frågor och kollade i öronen. Och sedan skrev han ett recept med smärtstillande och antibiotika. Blev sedan hänvisat till sjukhusets apotek där jag fick vänta 5 min på att de plockade ihop medicinen. På apoteket betalade man både medicin och läkarebesöket samtidigt. Allt som allt tog det mindre än en halv timme från jag kom tills jag gick ut från sjukhuset igen.

Nu finns det säkert de som säger att de två fallen rör helt olika sjukdomar/diagnoser, helt rätt, en med benbrott borde ju bli prioriterat högre på ett sjukhus än en med öroninflammation. Och varför ska ett benbrott ta över 12 timmar att få diagnos och vård för??
Vad är då felet med den svenska sjukvården?? Jag tror helt krasst att det handlar om årtionden av neddragningar och besparingar på personal. Läkare och sjuksköterskor jobbar allt mindre med patienter och allt mer med administrativa sysslor. Vem har tex sett läkaresekreterare de siste 20 åren?? Inte i närheten av en läkare i alla fall.
Men nu till huvudfrågan: vilken sjukvård vill vi ha i Sverige?? En där vi får skattesänkningar och tvingas vänta i timtal på vård, tvingas till bortprioriterade undersökningar som röntgen och magnetröntgen för att upptäcka sjukdomar och skador. En sjukvård där läkare arbetar mer med att skriva recept och intyg till Försäkringskassan som ändå inte godkänns och ska göras om inte bara 1-2 gånge utan 5-6 gånge – och fortfarande struntar FK i vad läkaren ordinerar. En sjukvård där privata alternativ drar sig för att skicka folk på röntgen, då kostnaden läggs på vårdcentralen. En sjukvård där man anställer billig okvalificerad personal istället för personal med rätt utbildning. Är det det vi får skattesänkningar för??? I så fall vill jag inte vara med längre, då vill jag hellre betala de 1500,- Reinfeldt har gett mig under de år han har regerat – jag vill ha en sjukvård värt namnet. En förskola värt namnet, En skola värt namnet, Ett vårdhem för äldre värt namnet. Jag vill helt enkelt ha en välfärd värt namnet – en välfärd för alla som har behov av välfärd oavsett storlek på plånboken.

Poul-Erik Jensen, Gävle

Mer läsning

Annons