Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vilken Viktoria!

Annons

Helt utsålt och ovationer som aldrig ville ta slut. Det var ingen tvekan om att världsstjärnan Viktoria Mullova levde upp till alla förväntningar – och mer därtill. Bara det att en av vår tids främsta violinister kommer hit. Ja, det är nästan som om Messi eller Ronaldo skulle hoppa in med Gefle IF.

Viktoria Mullovas historia är berömd. Den unga supertalangen som hoppar av från Sovjetunionen genom att fly i en taxi från Finland till Stockholm. Sedan har hon lagt världens scener för sina fötter. Och inte heller tvekat att sträcka sig långt utanför den klassiska musikens ramar i en rad uppmärksammade projekt. Kort sagt, ett liv som det säkert blir film av någon gång.

Här valde Mullova att ge oss Sjostakovitjs första violinkonsert, ett verk han inte vågade göra offentligt förrän efter Stalins död. Det är ett mörkt, långt och tekniskt oerhört krävande verk. Till och med över de snabba, folkligt uppsluppna partierna hänger ett tungt svart moln.

Mullova fångar publiken helt redan i den dova inledningen. Sedan går det inte att släppa henne med blicken. Vilka känslor och toner som strömmar ut ur hennes Stradivarius. I det snabba scherzot med drag av judisk folkmusik kan man bara häpna över hennes fullständiga kontroll, hur hon utan åthävor gör musiken till sin. Stråken går från kraftiga, rytmiska attacker till att smeka fram violinens högsta toner, ibland knappt hörbara. Solokadensen nästan magisk. Sjostakovitjs tvivel och rädsla växer till ilska som bärs fram av Mullova. Koncentrationen total och publiken invävd i Mullovas garn. Någonstans i salongen hör vi en knappnål falla.

I den avslutande satsen återkommer influenserna från judisk folkmusik, Mullovas violin dansar lätt över de andra violinerna och driver på mot ett kraftfullt, intensivt slut. Stående ovationer och ett jubel som aldrig vill ta slut. Men så var det också ett solistframträdande på en nivå vi sällan sett. Efter flera inropningar ett extranummer. Mullova är berömd för sina Bachtolkningar och här fick vi ett smakprov ur en hans sonater. Mer ovationer och i pausen efter en leende och lätt omskakad publik. Såg jag inte tårar i några ögon också?

Som avslutning, eller inte riktigt visade det sig, Rachmaninovs långa andra symfoni. Ja, efteråt bad Jaime Martín nästan om ursäkt för hur lång den är men den är så fantastisk att han bara måsta spela den. Nåja, för lång kändes den aldrig. Här fanns en ocean av intryck att ösa ur. Särskilt tredje satsen lyste klart med Erik Larssons fina klarinettsolo.

Nya inklappningar och Martín lyfte fram vilken fantastisk orkester det är. Och så berättade han att Viktoria Mullova gillade Gävle så mycket att hon lovat att komma tillbaka. Nytt extranummer fick avsluta kvällen, en zarzuela ur ”La Boda de Luis Alonso” av Gerónimo Giménez. Kastanjetterna fram och lite feststämning. En passande avslutning på en oförglömlig kväll.

***

Läs också: Mullova! Därför är Gävlekonserten en sensation