Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vin med god karaktär

Annons

Ingen klarar av det programmet tydligen. Men here it goes:

Varje serieälskande 80-talists våta dröm måste vara att hitta en karaktär att identifiera sig med. Nu har även jag gjort det. För vissa händer detta aldrig och hela deras livstid blir ett evigt sökande efter den perfekta karaktären. Andra hittade sina redan på 90-talet, i ”Vänner”. De sa saker som ”Rachel är bara såå jag. Hon är ju baserad på mig, det fattar ju vem som helst” och jag satt där tjurigt tigande och önskade att jag åtminstone kunde få känna igen mig lite i Ross.

Jag hade nästan gett upp mitt sökande efter en egen karaktär men så någon gång under 2006 började ”New adventures of old Christine” att sändas på Kanal 5 och jag kände redan under första avsnittet att här hade jag verkligen funnit min karaktärssjälfrände.

Hon kanske inte är den ultimata karaktären att känna igen sig i. Hon är en smula neurotisk, lite klantig, allmänt pinsam och dricker alldeles för mycket vin. Hon har otur i kärlek och är möjligtvis något självcentrerad. Jag är varken skild eller mamma och har heller inte ett näst intill incestuöst förhållande med min bror men det andra klaffar. Även om det inte alltid känns så roligt att erkänna. Men Julia Louis-Dreyfus (innan känd som Elaine i ”Seinfeld”) gör Christine helt fantastiskt, eller fantastisk. Och det är väl inte för intet hon har blivit Emmy-nominerad tre gånger för rollen som Christine.

Det som oroar mig är att serien aldrig riktigt har blivit någon jättehit varken i USA eller här, en vunnen Emmy till trots. Och efter varje säsong har det känts osäkert om det skulle bli någon fortsättning eller inte. Fjärde säsongen lider nu mot sitt slut och jag kan inte hitta några tecken som tyder på att det blir en femte.

Jag hoppas innerligt att jag inte redan ska behöva skiljas från denna underbara människa. Eller serie. Mig själv. Vinet?

n n n

Någonting som gör mig på bättre humör än ett eventuellt serieslut är att Björn Ranelid ska vistas på slottet tillsammans med Tommy Körberg, Siw Malmkvist, Meg Westergren och Kjell Bergqvist i sommar.

Även om jag själv inte kan identifiera mig med någon av karaktärerna är det inte utan att jag längtar lite till mellandagarna då serien kommer att sändas. Fast det tar emot lite att längta till vintern i april, det måste jag erkänna.

Jag har aldrig tidigare sett ”Stjärnorna på slottet”, inte ens när Gardell var med och jag gillar Gardell. Men Ranelid, han krossar alla mina spärrar för ett sådant program. Denna fantastiska människa vill väl ingen missa? Man kan tillexempel, om man vill, slå vad med sina vänner om vilka av sina ”kärleksoneliners” Ranelid kommer att slänga ur sig med sina skorrande R och högdragna stämma, och hur ofta han gör det. Helt utan kontext naturligtvis, det skulle inte vara Björn Ranelid annars.

Jag sätter 50 kronor på att han åtminstone en gång nämner ”Kärleken stavar aldrig fel när den skriver, ty den behärskar alla språk.”

En mening som inte ens är begriplig, för även om ett någonting skulle kunna behärska alla språk så skulle väl det inte betyda att det kan stava fel? Eller så är det jag som helt enkelt inte behärskar ranelidska, men jag hoppas att alla, på Björns dag, får lära sig att prata och förstå hans eget språk, det skulle vara roligt. Åh, så jag längtar.

Minna Jonsson är ny tv-krönikör i På Gång.

Mer läsning

Annons