Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visa intresse för det du gör

/

Annons

Sjukhus? Vad är det egentligen? Ett ställe som man går till och får ett hånflin och ett svar om att det är inget fel på dig? Ska det verkligen vara så, ska man inte kunna få ett svar på varför man mår som man mår?

Jag har ställt den frågan till mig själv många gånger, varför kan jag aldrig få ett svar. Bara att kunna släppa allt och få någonting som får mig att må bättre utan att bromsas för det som jag vill göra.
Kasta mig mellan olika läkare, ta prover, undersök mig jag vill bara veta vad det är.
Är det farligt? Kommer jag ha det hela livet eller kommer jag bli av med det en vacker dag? Jag önskar att någon kunde svara på mina frågor, hjälpa mig och visa respekt. Fråga hur personen verkligen mår, hur det känns och våga klämma och känna och lyssna på vad personen säger.
Visa intresse för det du gör.
Du är där för att hjälpa människor.

Jag vill komma till ett ställe där jag möts av människor som vill mig väl, som vill hjälpa mig. Men jag känner mig otrygg och vet att jag kommer att komma därifrån utan ett svar, som alla andra gånger. Jag tycker att många gånger släpper läkaren iväg en för fort. Om jag hade varit läkare hade jag aldrig släppt iväg en person som inte mår bra, som inte har gjort det på flera år, utan att jag har gjort det jag kan göra och vet jag att jag inte klarar av det skulle jag ha lämnat över det till någon annan. Att man provar och försöker uppskattar alla.

Sjukvården i dag tycker jag inte är den bästa, ni kan bättre om ni bara vill. Jag vill inte dra alla över en kam för det finns de som verkligen vill.
Jag tycker att man som läkare ska sätta sig ner och gå igenom tyst för sig själv vad man vill med sitt jobb? Varför ville man bli läkare från början? Jag tror, eller jag vet, att du gjorde det för att du ville rädda liv och hjälpa människor.
Jobba inte i ett skal utan visa dig som person.

Jag har varit inblandad i sjukvården med en massa saker under tio år och det tog ungefär sju år innan jag fick en ny läkare som insåg att jag behövde en operation. Jag fick själv lista ut att jag var laktosintolerant, för det var det ingen läkare som hittade. Jag skulle genomgå en operation för andra gången (den första gjorde jag i Uppsala) och min läkare sa att det var fult gjort och att de kunde göra det mycket snyggare här i Gävle.
Det blev min mardrömsoperation och jag har i dag
ett fult ärr mitt på kinden.
Jag tycker att det kan bli bättre. Jag har slutat försökt att få hjälp för jag får panik så fort jag tänker på det och jag vet vilket svar jag kommer få:
”Tyvärr, det är inget fel på dig. Gå nu hem och ta en alvedon så mår du bättre.”

Jag är ledsen att säga det, men det är så här det är.
Kanske är det bara jag som har upplevt detta men det är min syn på sjukvården.
Jag hoppas att detta kan tas på rätt sätt och att det i alla fall kan få någon att fundera på saken, sjukvårdare som privat person.

Mathilda Clerkeborn
mathilda.clerkeborn@skola.gavle.se

Mer läsning

Annons