Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Viskleken på Gävle sjukhus får allvarliga konsekvenser

Länge har det signalerats oro för hur sjukskötersketillgången skall säkras när 40-talisterna går i pension.

Nu är vi där och har plötsligt ett helt nytt och oväntat problem, de unga och nyutbildade stannar inte kvar! Arbetsbelastningen är på det flesta avdelningar på tok för hög och lönen för låg i förhållande till utbildningsnivå och ansvar. Dessutom är landstingets kommunikationskultur katastrofal och avståndet mellan personal, ledning och politiker alldeles för stort. Få känner i dag glädje och stolthet över att arbeta på Gävle Sjukhus, något som gör mig både ledsen och bekymrad. Nya, fina lokaler byggs för miljonbelopp men verksamheten kan inte bedrivas med full kapacitet pga att specialistutbilade sjuksköterskor säger upp sig och för få finns att anställa. 

 

Hur skall vi kunna säkra framtidens sjuksköterskebemanning när det ser ut så här? Denna yrkeskategori växer sannerligen inte på träd och kommer än mindre att göra det i framtiden om inte en drastiskt förändring sker. Tiden då sjuksköterskor snällt och plikttroget fann sig i bristande arbetsmiljö och ansåg yrket vara ett kall är för länge sedan förbi. Dagens sjuksköterskor är uppfostrade till att tänka kritiskt, värna sina rättigheter och säga ifrån när saker inte står rätt till. Dessutom finner de sig inte i att stanna kvar och slita ut sig och än mindre vill de specialistutbilda sig utan att få en konkurrenskraftig lön på kontot i slutet av månaden. 

 

Som legitimerad sjuksköterska finns ett yrkesmässig ansvar att rapportera patientsäkerhetsrisker vilket lämpligast görs via avvikelserapporter. En sådan med temat ”vi hinner inte med vårt jobb och kan inte garantera patientsäkerheten” leder sällan till åtgärder som löser det egentliga grundproblemet. Eftersom lösningen står att finna i höjd grundbemanning uteblir åtgärden då chefer närmast golvet saknar resurser samtidigt som politiker ofta anser att problemen bör lösas på verksamhetsnivå. Dessa ”nära” chefer är oftast bra på att lyssna på sin personal samtidigt som de redan trollar med knäna men har många gånger ett omöjligt uppdrag där åtgärder oftast leder till kortvariga lösningar som inte löser den egentliga grundproblematiken. 

 

Vad är det då som gör att personalen känner sig tvingade att gå ut i media för att bli hörda? Lyssnar inte cheferna? Jag vill inte tro att så är fallet även om nyliga uttalanden och repliker från både HR- och divisionschefer sorgligt nog visar på motsatsen. Så vad är då problemet? Varför upplevs det inte som att dessa desperata rop når fram till dem som verkligen behöver höra dem? Jag tror att det till stor del kan förklaras av Landstinget Gävleborgs så heliga linjeorganisation där något av de värsta du kan göra som anställd är att gå förbi din närmaste chef med information, kritik eller åsikter. ”Har du något att säga, säg det till din närmaste chef”, som säger det till nästa chef, som säger det till nästa, som i bästa fall säger det till nästa... Och det är här det går snett. För detta landsting har många chefsled och sanningar som hoppar från person till person blir per automatik omskrivna på vägen. Det som börjat som en iakttagen patientsäkerhetsrisk i verksamheten, observerad och bedömd av dem som bäst förstår den landar hos Svante Lönnbark som en omskriven sanning med betydligt mindre tyngd och alvar än vad ursprungskällan först avsåg. Det är som viskleken med den viktiga skillnaden att detta får betydligt allvarligare konsekvenser. Det leder nämligen till att personalen upplever kontrollförlust, uppgivenhet, frustration och maktlöshet- samtliga riskfaktorer för stress och utbrändhet. 

 

Så länge inte avståndet i organisationen minskar och man på riktigt börjar lyssna och ta sitt ansvar i alla led har man en lång väg att gå mot det som verkligen borde genomsyra Landstinget Gävleborg- medbestämmande, dialog och, det viktigaste av allt, ett lyssnande och nära ledarskap. Under tiden tröttnar allt fler och lämnar det sjunkande skepp Gävle sjukhus allt oftare liknas vid. Välkommen ombord, eller hur var det nu?

Utan sjuksköterskor stannar vården! Frågan är vad de politiker vi väljer på söndag täcker göra åt saken. 

Magdalena, barnmorska 

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare