Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst är det höst – vi fryser tillsammans

När jag tog en promenad för inte så längesedan började jag fundera lite kring det där med vilken musik man lyssnar på vilken tid på året. Sommaren har sina klassiker, våren likaså.

Annons

Det var inte ens särskilt svårt att komma ihåg vilka låtar jag brukar lyssna på under vintern. En smått panikartad känsla infann sig under den korta stund då jag insåg att jag inte hade något riktigt soundtrack till min höst, som ändå är min favoritårstid. Tills jag kom på vilken skiva jag lyssnade sönder för snart ett år sedan.

”Tillbaka till samtiden” räddade mig direkt när den släpptes i oktober förra året. Inte från något särskilt, men sångerna fick mig att romantisera årstiden genom att vara så synkroniserade med den. Kyla, mörker, allvar, romantik och inte minst klarhet. Visst är det höst? Visst är natten svart? Visst är marken kall? Vi fryser tillsammans, två benrangel skallrar i takt.

Lennart Persson hade helt rätt i sin recension av skivan (Sonic#37). Han menar att ”den vind som blåser genom albumets sista minut är iskall”. Efter att jag sakta återvänt till skivan slår det mig h-u-r kall den är. Inte bara kall, Kents senaste skiva är den kallaste skiva jag kan föreställa mig. Sätt dig på bussen, lyssna på ”Ingenting”, ”Sömnen”, ljuden i början av ”Elefanter” eller de sista sekunderna innan ”Generation ex” går över i ”Ensammast i Sverige”, som enligt mig kan vara gruppens största ögonblick någonsin. De genomsyras allihop av kyla, men inte av vinterkyla utan höstkyla. Om det nu finns någon skillnad.

Med detta sagt vill jag inte försöka övertala någon hur bra skivan är. För, som Jocke Berg uttrycker det, ”jag har aldrig kunnat lära dig någonting, i bästa fall kan jag bidra med en känsla.” Fast ibland kan det kännas så otroligt viktigt att få dela med sig av sina största upplevelser. Få gånger blir jag så berörd som när jag hör riktigt starka texter tillsammans med en underbar melodi. Hur många gånger har man inte cyklat hem med iPodens hörlurar intryckta och känt att ”imorgon ska jag förändra världen genom att sprida den här låtens själ till alla som korsar min väg”?

Kanske ingen egentligen. Men liknande tankar har dykt upp, åtminstone i mitt huvud.

Hösten började komma, och känslan med – att komma bort ifrån hela skiten. Så sjöng Per Gessle och jag insåg att jag känner igen mig lite, men bara lite. Trots allt har ingen kompis ännu ringt mig tidigt en morgon och frågat om jag skulle hänga med (”–Vart? – Bort!”) för att sedan gå till Domus och hämta ut min lön och ta första tåget som stod inne på stationen. Däremot känner jag att hösten börjar komma, och med den känslan. Inte av att sticka bort ifrån hela skiten, utan själva känslan av att det är höst. För min del kunde meningen lika gärna ha slutat där: ”Hösten började komma, och känslan med”.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons