Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ask frågar, och får svar

När frågan ställs till allmänheten om det är berättigat med dödsstraff för särskilt grymma mord, som Engla, brukar svaret bli ja. Om frågan korrigeras något till om livstidsstraff skall sträckas ut till den dömde dör instämmer ännu fler.

Annons

Ropen på hämnd hörs också i sammanhang där nyanser annars är en del av en mer komplicerad verklighet. Den som följt rättegången mot Anders Eklund ser hur opinioner överröstar juridiken.

En allmänt hållen fråga om straffskalor mynnar ut i att straffen är för korta, fängelserna för bekväma och fångarna har det för bra.

Att forskningen alltid nyanserar allmänhetens något ensidiga justis, och att ropen på hårdare tag ställs mot en traditionell svensk human kriminalvård, drunknar i en verbal brutalitet bortom all diskussion.

Under lång tid har kriminalvården och politiken hållit stånd, eller argumenterat väl och trovärdigt mot de som önskar inlåsning som svar på all sorts brottslighet. Kriminalvården var till alldelers nyligen mer vård än straff. Återanpassning ställdes före inlåsning och isolering.

Nu är det andra tider.

Opinioner skriver ut straffskalor och regeringen levererar. Villiga utredare tar fram det justitieministrar beställer. Beatrice Ask och högerregeringen önskade sig hårdare och längre straff och riksåklagare Anders Perklev skrev ut nya straffskalor, präglade av repression, hämnd och hård attityd. Aska är nöjd; hon lyssnar och anpassar politiken. En populistisk hållning, men i linje med den något inskränkta brott och straff-ideologi som alltid präglat den svenska högern.

”Ett föraktligt och hemskt resonemang”, sammanfattar advokat Leif Silbersky. Juridikprofessorn Petter Asp, en av utredningens experter, föredrar lösningar ”som inte enbart bygger på repressionsökning”.

Juristerna underkänner, men Ask lyssnar inte. Hon monterar ner juridiken.

Mer läsning

Annons