Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En semifinal är guld värd i år

En semifinal är guld värd i år
Sandvikaktien faller aldrig, möjligtvis tillåter den sig någon lite knappt märkbar nedgång.
SAIK:s bandylag faller aldrig, möjligtvis tillåter man sig någon lite knappt märkbar nedgång.
Förrän nu.

Annons

Det här blir inte en vinter som andra med Sandvikens AIK.
Det blir tufft, det kommer att bli förluster ni aldrig har hört talas om och det kommer att bli stunder när folk muttrar om varför man ens bygger Göransson Arena.
Jag gick i veckan rakt igenom SAIK:s omklädningsrum, nickade och såg glad ut fast jag knappt kände nån och inte heller nån kände mig.
Först efteråt förstod jag vad som fattades.
Under 21 säsonger har varje studiebesök i det innersta av S-märkta regioner inneburit ett kort samtal med Stefan ”Pumpen” Andersson.
Han har alltid funnits.

Nu förbannar jag det öde som gjort att en av de största SAIK-spelarna genom tiderna bara klev av isen, och vi aldrig fick applådera en sista gång. Som vi inte fick göra för Tommy Sjödin i Brynäs heller – men som vi i alla fall får göra för Mathias Woxlin och även Thomas Hedlund i Gefle IF:
Det är väl jag som är lite fjantigt idrottsromantisk, men jag vill ha Hollywoodslut på allt; vackert, värdigt – och en tår i ögonvrån.

I alla fall: SAIK har under de senaste 21 säsongerna spelat slutspel, och alla gånger utom en gått till minst semifinal. Det är en unik svit. VSK och Edsbyn har tagit fler guld – men ingen har haft en så jämn och stabil aktiekurskurva.
21 säsonger av succé.
21 säsonger även av Stefan Andersson.
Han bor visst i Lund numera. Bara en sån sak.
Den här krönikan handlar rätt mycket om det gamla, om hur bra vi haft det i det trygga folkhems-SAIK.

Det nya, unga, friska, begåvade – det hittar ni i reportaget härintill. I laguppställningen finns framtidens män. Problemet för SAIK är att de även är nutidens. Såna här helrenoveringar görs bara i tevekanaler annars, och SAIK har slagits med svenska fotbollslandslaget om vem som släpper in minst nya spelare.
De unga okända har en tung börda på sig inför en publik och med en historia som verkligen vet att belasta den nedtyngde.
Jag är inte ute efter rita fula figurer på väggen, men jag skriker gärna högt och brett om att vargen har kommit till Sandviken. Det här är en säsong när SAIK ska bygga om ett oerhört framgångsrikt lag, men fortfarande inte har tak över huvudet.
SAIK måste klara sig så bra i vinter att intresset inte falnar inför intåget i Göransson Arena.

Tar man sig till SM-semifinal har man gjort en stark insats, och framför allt investerat i sin egen framtid.
Daniel Berlin går som en lagkapten, han ser ut som en lagkapten, och han spelar som en lagkapten. Bara att han stannade i SAIK visar att han är av det rätta stålet.
Trots att han bara är 22 år framstår han även som en av de nödvändiga kulturbärarna i ett idrottslag, där Muhrén, Hagberg och Söderholm är de övriga.
Samt, förstås. Direkt från Ryssland, full av idéer (det är han alltid), redo för en omstart, spänd på att vara med och bygga nytt – men tydlig med att han egentligen bara är rådgivare: Thony Lindquist. Snacka om röd stålvajer genom SAIK-åren.
Ola Grönberg har något att hålla i när det börjar blåsa, och det kommer det att göra – även om jag tror att Grönberg själv står pall för det mesta.

Under måndagens upptaktsträff med den lilla bandyfamiljen så nämndes knappt Patrik ”Årets man” Nilsson en enda gång. Grönberg fick inte ens frågan hur man skulle klara sig utan 114 mål.
Det finns förstås inget svar på frågan heller.
...men elitserien får i alla fall tillbaka Per Hellmyrs. Han var bra och bäst på det han gjorde innan året i Ryssland – nu är han ännu bättre, säger förbundskaptenen Jakobsson. Nu kan tydligen ingen få Hellmyrs på fall.
Edsbyn kan inte missa guldet, men om det var pang-pang i vintras så har skönheten kommit tillbaka till byn.

Mer läsning

Annons