Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bekännelser om Storsjöyran

Annons

Jag har en sak att bekänna. Jag har förvrängt verkligheten. Min festivaldagbok från Storsjöyran gav en rejält retuscherad bild av mina upplevelser. Eller kanske snarare en rejält beskuren bild av verkligheten.

Jag utelämnade nämligen en väldigt väsentlig del av hela festivalen: campingen.

Och anledningen till detta selektiva beteende är lika enkel som löjlig: skam.

Jo, det är lite pinsamt att vara 26 år och öppet erkänna att man tillbringat helgen på en festivalcamping. Och egentligen hade jag aldrig tänkt erkänna det här. Och egentligen har ni väl läst tillräckligt med krönikor om campinglivets våndor? Men det tänker jag skita i. Här är min story, hela sanningen om Yran.

Tältet sattes upp under tystnad. Koncentrerad tystnad. Jag och min tältsambo arbetade effektivt och irriterat. Marken var som vanligt i princip lika lättgenomtränglig som en kullerstensgata. Tältgrannarna spelade ”Boten Anna” och någonstans där kom tanken: ”Hur tänkte vi egentligen?” – för första gången.

Sedan dök de närmaste grannarna upp. ”Hallå gömman! Ska vi hångla?” Grannarna var inte på något sätt där för musiken – de lämnade aldrig campingen. Och efter lite sonderande runt om förstod jag att det fanns en hel del av samma sort, som bara betalade för campingplatsen och aldrig för festivalen. Man måste ha ett otroligt tråkigt liv om man väljer att åka 40 mil för att dricka öl i stället för att stanna hemma, och dricka öl.

Öronproppar är Guds gåva till överåriga festivalbesökare. Och våtservetterna är en välsignelse.

Misär är egentligen inte ett tillstånd, det är en sinnesstämning. Och den infann sig ganska direkt, men eskalerade allt eftersom. Redan första morgonen funderade vi på att flytta. Men orka! Det är klart att vi inte gjorde det.

Det värsta inträffade sista natten. Efter en makalös konsert med Håkan Hellström där vi, iklädda praktiska kläder, stått bredvid Autisterna i publiken, pluggade vi in öronproppar och somnade i våra sovsäckar.

Sen händer det.

Jag vaknar med ett ryck, som man gör ibland utan att veta varför, sätter mig upp och hör någon skrika: ”Kolla på det här grabbar!” Sekunden sedan sliter denna löjliga målbrottsstämma sönder vårt tält och kastar sig på det. Vi skriker och dör, nästan. För att döda oss lite till hämtar de grannarnas gigantiska parasoll med en järnstång på cirka 7 cm i diameter och välter det på tältet. Min tältsambo får in en spark som vi hoppas träffar i skrevhöjd.

Sen sticker de. Vi sitter i ett trashat tält och det enda som håller upp det är våra huvuden och mina händer som håller upp parasollet.

Det här är den så kallade droppen. När vi är ute ur tältet har idioterna försvunnit. Vi rafsar ihop våra tillhörigheter och går upp till bilen. Det regnar. Det är skitjävlajämtland och det är kallt. Bilen är iskall. Några tror att vi ska åka hem och tigger skjuts. Jag snäser av dem.

Efter ett par timmars sömn i fosterställning i baksätet tar jag på mig skorna, klättrar fram till förarsätet, vrider om nyckeln och krånglar oss ut och hem.

Ungefär då tänker jag, för sjuhundranittifemte gången: ”Hur tänkte vi egentligen?”

Aldrig mer en festivalcamping, men till Yran åker jag gärna igen.

Mer läsning

Annons