Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carpe diem, cease the day, fånga dagen whatever

Det är så väldigt lätt att vilja vara nån annanstans än här och nu när det är slutet av oktober och början av november och man fryser lite nästan hela tiden och det är mörkt och man har tappat bort alla reflexerna och en pumpa med ett ljus i är det roligaste som händer.

Annons

Det är så väldigt lätt att tänka sen och där istället och se livet som man tänker att det ter sig om bara några veckor eller längre bort än så, och allting är härligare och bättre tänker man för värre kan det knappast bli. Sen. Blir allt bättre. Till sen. Går att leva på hoppet.

Det är så väldigt lätt att vilja var nån annanstans. Men nu är man ju inte det. Man är ju här och nu.

Och knepet är kanske att var ännu mer här och nu. För här och nu är det vi har.

Mindfulness. Heter det med ett ord som kanske känns new age och kristaller och rökelse.

Men mindfulness. Handlar om att vara totalt närvarande i nuet. Inte i sen:et.

Det handlar om att ta in och ta vara på alla sinnesintrycken och tillåta sig att vara i dem (på ett ungefär, det här blir ju det här oerhört förenklat eftersom jag sannerligen inte är nån mindfulness-expert).

Men, här och nu alltså.

Som det gröna ljuset på trädet utanför Konserthuet och Wendy McNeills ben och svarta pumps som speglas i fönstret och hennes korta vargyl i en sång. Som solen som faller snett in över den krusiga vattenytan i bassängen på Fjärran Höjder en morgon. Som smaken av Herrgårdsost och Bregott på en bit onyttigt vitt bröd. Som lukten av en varm nacke.

Det går att rada ögonblick på ögonblick, väldigt enkelt.

Så dör vänners föräldrar. Och världen blir kallare och det känns så jäkla onödigt och hemskt och sorgligt och där sitter man med sina med ens rätt tomma ögonblick och vill verkligen var nån annanstans där människor inte dör när de är alldeles för unga och alla är lyckliga och glada och skrattar. Men så inser man att det blir alldeles för likt en broschyr från nåt frälsningssamfund och man anar att det rätt fort skulle kännas rätt kvalmigt och förljuget att sitta där i lyckolandet.

Men ögonblicken. Dem har man förhoppningsvis. Och vid närmare eftertanke är de kanske inte så fnuttiga som de kändes när döden kom och gjorde världen sådär mörk och kall. Utan som nåt som fyllt tillvaron. Ögonblick som gör att man kan säga jag var här och nu, jag levde allt vad jag orkade. Jag var inte på väg bort, jag tänkte inte sen då blir allt bra, sen när jag har min utbildning, min karriär, min kärlek, min lycka.

Utan nu. Nu är vi här.

En fredag precis i slutet av oktober när man kan gå och se nya Bond-filmen som kan vara hur fånig som helst men som man vill se ändå (en hel del tack vare Daniel Craig), när man kan tända ljus på gravar och köksbord, när man kan lyssna på en massa livemusik på en massa olika ställen, när man kan kolla på skräckisar på tv och bli sådär mysrädd, när man kan äta kexchoklad, när man kan klappa en kind, när man kan titta på himlen.

Det är här vi är nu.

Det är mörkt och kallt och för jävligt. Men det är det nu vi har nu.

Mer läsning

Annons