Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De allra vackraste orden

/
  • LIV OCH DÖD. Kyrkoherden Gunnar Westberg talade vackert och kärleksfullt om Inga Hagström, död alldeles för tidigt i livet. Anna Lindh var inte ensam om beslutet att utvisa till tortyr. Stora kroppspulsådern bör var i fin form, annars ovisshet om framtiden.

Författaren böjde sig fram och viskade: ”Vi visste ju att hon alltid kom tio minuter för sent till våra möten. Det var väl några som ville tala med henne, och hon med dom. Det tog några minuter för varje. Var det på Hyttgatan? Hon tog sig tid”.

Annons

Några gånger hejdade hon mig, det var säkert i Folkets hus eller någon 1 maj. Det kunde handla om något i tidningen, eller något vi inte hade skrivit. Och så ett brett, varmt leende.

En gång skulle vi prata om läget (eller den psykosociala miljön) i den lokala politiken, det hade varit kärvt ett tag. Kanske bidrog jag med något, jag kom ju utifrån och hade andra ögon. Så vi resonerade, och hon var lätt bekymrad. Inte så bra nu, men allt blir snart bättre. Det blev det säkert.

Så kom döden, alldeles för tidigt. Det skulle bli en vackert utsträckt ålderdom, eller något enklare; de efterlängtade åren efter pensioneringen.

Några tankar om alla som går bort för tidigt; är det möjligt att upprätta ett kontrakt, eller kollektivavtal, som sträcker sig till minst 80? Det är inte mer än rättvist efter ett så rikt och levande liv, i det allmännas tjänst. Förtroendevald, ett så vackert ord.

I kyrkan talade kyrkoherde Gunnar Westberg till Inga Hagström. Det var det vackraste talet jag hört, så kärleksfullt, så varmt, så poetiskt, så mycket av den avhållna modern, hustrun, kamraten, politikern, bandyns ordförande och den förtroendevalda.

Här i Gävle, tidigare en evighet från Sandviken, har jag aldrig hört ett ont eller kritiskt ord. Inte ett. Bara beundran och förvåning; en lokal politiker älskad av alla? Märkligt.

Jag erinrar mig de sex Saabar jag kört; en gav mig flera böter (för mycket gas), en annan hade bara tre dörrar, en tredje kunde ses som en svensktillverkad racer (några korta svindlande ögonblick över 220 på en tysk motorväg) och den senaste, som fört mig genom Europa och in i Liguriens berg och dalar. Utmärkta bilar, aldrig krångel, inte ens en punktering.

Ett tag tänkte jag mig min sista Saab, den nya dieseln. Lagom för mogna män, delvis miljöanpassad och driftenheterna räcker livet ut. Men hinner jag lägga ett bud?

En kväll på Publicistklubben, debatt om tortyr, Säpo/Cia, hukande ministrar och Egypten. Frågan ställdes: ”Kommer ansvar någonsin att utkrävas”? Nej. Bromma förblir lagd i dimma. För många ljuger och den som pekats ut som skyldig är död.

Vissa klarläggande fakta finns ändå i Eva Franchells lysande bok, ”Väninnan”. En spänningsroman, direkt från levande livet. Och döden. Överlägsen det mesta jag läst om svensk politik.

Bromma lyfts upp ur lögner och undanflykter. Anna Lindh var inte ensam, men passande död när detaljerna besvärade ministrar och kamrater. Hon gjordes, lite diskret och i undertexten, ansvarig.

Men Göran Persson och Thomas Bodström var informerade, och införstådda. Hela regeringen tog beslutet, kanske var ministrarna också medvetna om innehållet. Bodström ser jag med andra ögon nu.

Franchell drog sin undan efter mordet på Anna Lindh, väninnan, och lämnades ensam. När hon, efter några år, frågade statsministern varför ingen ringde, kanske bara för att höra hur hon hade det, svarade han: ”Men vem skulle ha ringt till dig, menar du”?

Kristina Axén Olin, moderaternas vice ordförande, skrev till sin chef och förklarade att hon inte kände sig så bra och att hon tänkte avgå. Ännu, efter tre månader, har Reinfeldt inte svarat. Han svepte bara bort sin vice ordförande, hon var ingenting.

n I eftermiddag en match som gäller hedern, och sex poäng. Säsongen kan avslutas, eller dras ut mot semifinal. Jag byter bort mina kritiska ord om valhänthet, tafflighet och upprörande slarv i egen zon mot oändlig optimism. Jag grundar denna min nya livshållning på följande: Widing accelererar från 0 till offensiva blå på två sekunder. Sedan ligger målet öppet. Han missar inte.

n I väntrummet hukade ett antal äldre män, några aningen grå. Det kunde vara en klassträff, efter 50 år. Vad gjorde jag där, bland nyfyllda 65-åringar som kallats till kontroll av stora kroppspulsådern?

Mina ådror var porlande friska, som hos en 20-åring.

Mer läsning

Annons