Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dejting-tv version 2.0

Arbetsplatsen lär vara det vanligaste stället för romanser, men det måste bara vara en tidsfråga innan dejtingprogram på tv går om jobbet som stället där det är vanligast att träffa partnern.

Annons

 

Någon brist på tillfällen till tv-dejting finns det således inte. Genren har kommit långt sedan Lill Babs parade ihop folk i ”Vem tar vem”. Ett tag var min förfäranfavorit i sammanhanget ”Next” på MTV, där dejtaren på löpande band avverkar potentiella partners. Om personen inte duger är det bara att säga ”next” och kandidaten kastas ut. En del hinner bara sticka näsan in i rummet innan de får den verbala ”next”-örfilen.

Dejting-tv har alltså blivit mer oförskämd med åren. Ingen orkar eller har tid att klappa någons sårade känslor.

I och med att genren nu har blivit så etablerad, går det att leka med dess konventioner, vilket ”Gamekillers” (TV6) är ett exempel på. Där tror personen att han är med i en dejtingshow, men alla övriga som deltar är skådespelare. Syftet är att dejtaren ska klara av ett antal hinder, så kallade gamekillers, personer som gör allt för att förstöra din dejt. Även de skådespelare, men med inspiration från verklighetens dejtdemolerare.

Vill ni ha ett exempel på en typiskt gamekiller? Tänk på den vidriga killen med gitarren i Magnus Ugglas ”Trubaduren”, som förstör förförelsen genom att vara charmig och sjunga ”House of the Rising Sun”.

I det senaste avsnittet råkar den stackars killen först ut för en new age-snubbe när de är på spa, som inför tjejen börjar förhöra honom om hans osunda snabbmatsvanor och säger att hans aura är brun. Det slutar med att han får höra att hans penis, till följd av denna osundhet, kommer att trilla av.

Skrumpna penisar är ämnen som man bör hålla utanför en dejt.

Nästa prövning är på hotellet, när en annan tjej, iklädd endast handduk, säger att hon låst sig ute och ber om att få komma in och vänta på hans rum. Det slutar med att hon duschar och ber honom komma in också. Inte så populärt när dejttjejen knackar på … ”Gamekillers” är kanske inte den smartaste underhållningen att slösa tid på, men det är farligt att börja titta, för man fastnar snabbt, nyfiken på vad nästa utmaning blir och hur han ska klara av den.

Annars rullar de redan beprövade koncepten i genren på. ”Bonde söker fru” fortsätter i sin mission att låta stackars ensamma bönder få sprida sin säd. ”Ensam mamma söker” borde, om några säsonger, vara redo för en uppdatering, där de ensamma mammorna som hittade män i den första säsongen får vara med igen. Nu har de blivit ensamstående ånyo, efter att förhållandet med den första tv-pappan spruckit och de har en ny dryg unge i behov av en fadersgestalt.

En kunglig medalj lär vänta programmakarna bakom dessa serier. När resten av samhället är för upptagna med att förverkliga sig själva, och skjuter upp barnafödandet till en obestämd framtid, tar dejtingprogrammen sitt ansvar för att befolka Sverige.

Till sist: Jag ska inte försöka lura er att jag saknar ”Rederiet” på riktigt. Men jag saknar serien, hur ska man säga ... relativt? För ”Färjan” i Kanal 5 är ”Rederiet” utan intrig, framåtdriv, utan mål eller mening, och, framför allt, utan Uno. Ett oändligt arbetsplatsreportage i roddbåtstempo, fyllt av suckar och smaklöshet.

Vissa förmildrande drag finns. ”Färjan” saknar Johannes Brost.

Mer läsning

Annons