Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det mesta sevärt verkar vara över

Annons

Sommaren är över oss, och som vanligt verkar det mesta i sevärd väg vara över. Men det här ska inte bli ännu en repris på det vanliga gnället över somrarnas vanliga reprishysteri. Jag finner det bara en aning roande/deprimerande med mycket av det som faktiskt inte är repriser känns så där ruggigt, somrigt klämkäckt. SVT bjuder på ”Allsång på Skansen”, inredning av sommartorp (utan Kirchsteiger) och småmysiga mordhistorier i ett evigt grönskande Midsomer. TV4 kontrar med ”Sommar med Ernst” (Kirchsteiger) och grillande i ”Grilla!” (jag ser fram emot uppföljarna ”Sola!” och ”Bada!”).

Själv kan jag inte påstå att något av programmen är lockande, men uppenbarligen är det många som är desto mer intresserade av att titta.

Jag förstår givetvis att det kan vara inspirerande att se hur man kan renovera/sabotera en kvarn eller marinera en köttbit. Det jag ändå undrar är (och utan en undran blir det ingen krönika skriven) om inte kanalkonkurrensen är lite udda. Man vill alltså locka in folk till teven genom att visa idylliska program om hur härligt det är med sommaren. Som om det inte räcker med att man faktiskt kan göra sakerna själv. Okej, man bör väl inte gå ut och slå ihjäl en halv by för att man bara kom tvåa i en grönsaksutställning – men i övrigt, så.

Det är nog mängden av alla dessa program med ordet ”sommar” i titeln, snarare än själva konceptet som sådant, som inte tilltalar mig. Men det känns lite desperat och påklistrat med alla hyllningar till årstiden. Eller så är det bara jag som är avundsjuk på alla som har semester i solskenet medan andra måste stanna inne och jobba i stället.

Inget ont som inte har något kul med sig, dock. SVT 2 visar nu den hyllade komediserien ”Flight of the Conchords” (fredagar, 21.30). Två talanglösa puckon flyttar från Nya Zeeland till New York för att slå igenom med sitt tvåmannaband. Med minst sagt begränsad framgång.

Jag hade nästan avfärdat serien på förhand, eftersom blandningen av musik och ”Napoleon Dynamite”-liknande ångesthumor inte lät som min kopp te. Turligt nog är det definitivt mer absurd humor än ångest. Huvudpersonerna Jemaine och Bret agerar ungefär som två förvuxna barnungar som aningslöst tar sig an det hårda livet i USA.

Nästan varenda replik känns som en lustighet, antingen tack vare innehållet eller bara genom sättet som de sägs på. Det är utmärkt torr humor som inte behöver några hysteriska burkskratt. Varje avsnitt innehåller också ”musikvideor” som oftast bara utspelar sig i deras huvuden. Första gången tyckte jag att det kändes som ett olyckligt och onödigt avbrott i handlingen, men dessa stilsäkra nödrimsversioner av all slags musik är faktiskt också väldigt underhållande. Serien lär nog inte bli en tittarsuccé, men den i alla fall genuint rolig.

Mer läsning

Annons