Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden i ögonen

Det är ingen sol i Lars Winnerbäcks ögon när han står och trampar bakom scenen inför turnépremiären i Helsingborg.

Annons

Snarare död och panik, med ett litet skamset leende till. När Lasse var ung i Linköping drömde han om att bli rockstjärna. Varför minns han inte. Att han skulle lyckas, räknade han aldrig med. Han hade tänkt sig ett ganska sjavigt liv, berättar han i dokumentären ”Solen i ögonen”. Men det blev inget kringgnetande på små pubar, i stället blev det arenor med trogna fans som kan varenda jäkla textrad som han har tryckt ur sig.

Lars Winnerbäck har svårt att njuta av framgången. Han kan omöjligen vara den som publiken skriker efter, han kan omöjligen fylla ut sin skrynkliga skjorta, han kan omöjligen räcka till. Förr om åren var det ännu värre. Efter fyra timmars terapi i veckan i tre år konstaterar han:

”Det har gjort mig lite gladare”, och ser fortfarande inte ett dugg jävla glad ut.

”Solen i ögonen” är en film som känns. Det är lite komiskt med den sönderrälskade Lasse som har svårt att njuta. Lite irriterande, mycket irriterande till och med. Han är helt enkelt jävligt gnällig. Som en Winnerbäck-motsåndare jag känner sa angående en gammal textrad om att det är så jobbigt att stå i kön till ett ställe som man inte ens vill in på:

”Men gå för i helvete inte dit då!”

Mest av allt är dock ”Solen i ögonen” väldigt rörande och alldeles nära. Alla vi uppmärksamhetskåta människor har väl drömt om att bli rockstjärnor. Men livet är liksom lite lurigt. Även den som får kärlek skriken i ansiktet varje dag kan vara ledsen och rädd. Vi sjuttiotalister är experter på att vara förvirrade och otillfredställda. Det är så mycket som ska stämma. Lasse står mitt i rampljuset, men är helt upptagen av tanken att han inte är värd det.

Det är inte särskilt ballt att gilla Lars Winnerbäck. Jag har länge skyllt på min vän, att det var hennes Winnerbäck-kärlek som liksom smittade mig när vi bodde ihop. Men ”Vänner” och ”Kom änglar”, ”Mamma är säkert nöjd”, ”Hjärter dams sista sång” och en hoper till med sånger har alltid en plats hos mig. Det är dags att sluta hymla. Jag var ju också bara en vanlig typ från en alldeles lagom stor stad som kom till Stockholm och var förvirrad och kärlekslängtandes. Då var Lasse trygg att hålla i handen. Hoppas att han vänjer sig vid den tanken.

 

 

 

Bäst just nu: Spotify. Jag är såld. Dagens fynd är ”Is we on the downbeat” med Al Kooper från -76. Det var härligt att skämsfrossa i gamla New Kids On The Block-låtar också.

 

Mer läsning

Annons