Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter midsommar – nu kommer mörkret

Annons

Nu går vi mot mörkret igen. Och det är inte vi som passerar midsommar – utan den stora sommarhelgen som susar förbi oss, som ett expresståg med en sjungande skolklass ombord. Och vi står kvar på perrongen med paraply och extra tröja i beredskap inför det lågtryck vi alla vet kommer att hemsöka oss.

 

Just när detta enorma midsommartåg dundrar förbi är det är grönt och krispigt i naturen, men vi vet alla att ganska snart kommer vi att känna den distinkta lukten av förruttnelse. Av en antydan till sommar som packar ihop och åker söderut.

Det här är inte pessimism utan realism. Vi måste inse att varje minut av sommarväder, utan plötsliga regn, myggjävlar eller våldgästande släktingar är lika rara.

När jag var in och köpte midsommarbrännvin såg jag en medelålders herre som åkte rullskidor. Vad tror ni han tänkte på? Julidopp i någon skogstjärn? En lat eftermiddag i Furuviksparken?

Nej han tänkte på Vasaloppet och att det var dags att börja träna….

Årstiderna är som en sådan där evighetssnurrande pendel – när den är på väg att peka rätt upp går den sakta, men när den faller neråt går det blixtsnabbt.

Det är därför jag försöker fira midsommar koncentrerat och genomtänkt. Och tänka på Svin-November eller otrogna Mars, som lovar sitt hjärta till den unga Våren – men i hemlighet bolar med Farbror Vinter.

Då förstår vi att utnyttja dessa minuter av sommar rätt.

Jag har skaffat mig en mycket enkel kravspecifikation för att midsommar ska bli midsommar. Jag kräver egentligen endast ett tiotal saker för att vara nöjd: sill, färskpärer, gräddfil, smör, knäckebröd, en ostbit, öl och snaps samt en berså.

Vill någon lura på mig jordgubbstårta med kaffe och calvados går det också bra.

Snapsen ska vara så kall att det blir imma på utsidan av glaset. Bersån ska vara nyklippt. Alla planer på att åka iväg till något hopplöst dansa-runt-stångenjippo med en äggsjuk gubbe som sjunger ”Små grodorna” ska vara avskrivna, såvitt vi inte har främmande från Amerika (vilket inträffar vart tjugonde år) och det känns nödvändigt att visa upp ”Haow vi du it in Sweeden….”

Det är förvisso lite kinky att se barnfamiljer dansa runt en till kristet kors förklädd fallos. Men vi är ett hedniskt folk.

Men dansbanorna då?

Det kan nog vara bra fram till 25 års ålder. Jag är sannolikt inte den ende som förlorat svendomen i en midsommarbuske, men vid 50 års ålder inser jag att den typen av eskapader är ovärdiga. Det gäller att åldras med värdighet.

Jag har hört talas om människor som tittar på tv på midsommarafton. Jag har också hört talas om människor som går i sjön vid den här tiden på året. Och jag undrar vad som egentligen är skillnaden?

 

Mer läsning

Annons