Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mental knyck – kan det vara lösningen?

Annons

Jag har varit på hundkurs. Igen.

De föregående tilldrog sig när hunden var valp och var genanta tillställningar för såväl matte som hund, i dag är Ludde tre år och på det hela taget en förståndig hundherre.

Men som för oss alla så brister det här och där, då och då. Oftast när vi möter andra hundar på våra promenader. Spelar ingen roll var någonstans den andra hunden befinner sig. På samma trottoar, på andra sidan gatan, långt borta eller nära. Ludde grips av en oresonlig lust att omedelbart få träffa just den hunden.

Han uppvisar en vilja och styrka som är häpnadsväckande för en så pass liten hund (38 cm hög). Han är obeveklig.

Men förra veckoslutet gick vi på kurs. Och allt löste sig.

Det hänger på kopplet och knycken.

Det gäller att knycka till i kopplet i exakt rätt sekund, precis när han får syn på den andra hunden, då bryts hans fokusering och vi fortsätter lugnt vår promenad. Inte ett ord kommer över mina läppar.

Det kan i ärlighetens namn behövs fler än ett knyck, men det spelar ingen roll. Det funkar. Ludde förstår vad jag vill.

Jag har tidigare mest försökt tala honom tillrätta, trots att jag vet att han inte förstår människospråk. Men precis som med utlänningar har jag tänkt att bara jag talar högt och tydligt så begriper han.

Icke.

Knyckar däremot är hundspråk.

Tänk om man kunde överföra knyckspråket till sig själv. Att göra en mental knyck i exakt rätt sekund och därmed bryta ältandet och ändra sitt tankemönster.

Fast då skulle man väl först falla i grubbel över vad som skulle vara exakt rätt sekund och så skulle just det där ögonblicket ha rusat förbi.

Just nu skulle jag vilja byta ut grubbel över min kommande 60-årsdag. Byta ut förresten, jag vill hellre trycka på delete-knappen. Uttradering är det jag åstundar.

Hur kan man bli så nojig över sin ålder? De allra flesta 60-åringar jag känner ser inte ut som 60 och beter sig inte som 60 (så där jag tror att 60-åringar ska bete sig, litet gammalt och trött).

Men det är ofrånkomligt att 60 signalerar en hel del - snart slut på yrkeslivet, snart pension, barnbarn (kul förvisso), det mesta av livet har redan runnit förbi. Suck

Näe, det här håller inte. Ro hit med en mental knyck.

Mer läsning

Annons