Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

0–0 gav en poäng – men straffmissen kostade två

Det är sånt här man kan gå och älta under en massa säsonger i superettan medan BP, Mjällby, Qviding, Falkenberg, Väsby och allt vad de heter som kommer och går på Strömvallen.
Kommer du ihåg den där straffen GIF missade hösten 2008?
Öh.
När dom åkte ur! Var det inte gamle Woxa som slog den? Hade han satt den, så hade vi haft allsvensk fotboll fortfarande.
Jo.
Så där kommer det att bli.
Jag fruktar det. 0–0 mot Gais gav en poäng – men straffmissen kostade två.

Annons

I en 0–0-match av den modell som GIF under året har haft den märkliga förmågan att förlora, skrapade laget plötsligt rätt på trisslotten.
Jawo föll. Domaren blåste. Matchen kunde vinnas.
Det är såna lägen, när plötsligt två poäng kvittrar fram ur domarens pipa, som måste utnyttjas om det ska bli någon förändring från den stelbenta vandring GIF varit ute på hela säsongen.
0–0 måste bli 1–0. Speciellt en kväll när Ljungskile spelar sig till 0–0 borta mot IFK Göteborg, och vissa delar av Skåne skakas av att Malmö lyckades förlora mot IFK Norrköping dagen före så att allsvenskans mest avsågade lag plötsligt har streckkänning.

En straffmiss är spelarens ansvar.
Två straffmissar, i rad, hamnar på tränarens konto.
Det är också typiskt att när domedagstankarna kryper fram ur höstmörkret, så är det en av den gamla stammen, en spelare som gjort två-tretusen matcher i ur och skur och alltid gjort allt som Olsson har bett honom.
Nu gjorde Olsson ingenting.
Och Mathias Woxlin är inte den som viker ned sig, och överlåter ansvaret till någon annan. Han hade gjort en tämligen halvdan match, inte helt fräsch från sin lårskada, men var fortfarande kvar på planen.
Så han tog bollen, och han slog straffen och han fick iväg en jamare som Gaismålvakten inte kunde misslyckas med att rädda – precis som det lätta offer han bjöd Malmös Dusan Melicharek i den förra hemmamatchen.

Nånstans där var Olsson isolerad i sin lojalitet till sina gamla krigare, och hade tydligen varken hjärta eller mod att höja armarna – och signalera fram en annan straffskytt. Det hade tydligen blivit Daniel Bernhardsson, och Olssons försvarstal innehöll just informationen att ingen hade vetat om högerbacken gjort mål.
Nä, det får vi aldrig veta.
Det vi vet är att Mathias Woxlin inte gjorde mål, och att det hade behövts ett mål och att tabellen ser ut som den gör och att det är såna här förluster som kan räcka långnäsa åt en i decennier.
Olsson tror att Jawo kommer att fixa fler straffar, och där behövs inte något större filosoferande – nästa är det någon annan som slår.

Det är allvar nu. Henke Larsson sänker Kalmar på Olympia och öppnar därför toppstriden fullständigt med smålänningarna bara en poäng före Elfsborg. På söndag möts de på Fredriksskans.
GIF har AIK, som jublade i slutminuten i derbyt mot Djurgården, på Råsunda. Ljungskile har just Djurgården hemma samtidigt.
Det är inte bara pessimisten i mig som ser fotbollshösten i svart.
Det är även matematikern i mig, som har hamnat på minus.
Det är sju omgångar kvar. Varför känns ett kvalspel plötsligt som något alldeles underbart att gå och vänta efter.

Den här bilden! Jag borde ha kommit ut, och kramat pelarna på Strömvallens antika läktare. Varför gjorde jag inte det?

Mer läsning

Annons