Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen straffmål, äntligen ledning - då blev det bara värre

Jag är inte ensam. Tyvärr. Jag önskar jag hade varit det i min trångsynthet.
Men betydligt intelligentare människor med bredare insyn i fotboll och i Gefle IF säger samma sak:
Det här är säsongen från helvetet.
I går försvann den stora chansen till att undvika kvalplats.

Annons

Om två veckor åker GIF till Sundsvall (som enligt lagen om alltings jävlighet kommer att vinna mot Djurgården i dag) – och risken är uppenbar att man åker hem nedknuffat på nedflyttningsplats.
Vem och vad säger egentligen emot?

Det blir så här, därför att...så snart GIF gör något rätt och det ser ut att ha vänt – så slår pendeln tillbaka och man får vara tacksam att den inte går på knock.
Ni vet hur jag jiddrade om den här straffen Woxlin missade i den förra hemmamatchen mot Gais.
Nu fick GIF en straff igen. Nu gjorde man mål. Nu tog man ledningen (och det redan i första halvlek), men inte vann man för det.
Och just att ta ledningen, det är GIF:s stora våta dröm den här säsongen.
I hur många omgångar som helst har jag hört och sett spelarnas fruktan för ett baklängsmål, och hur hopplöst det är att alltid försöka komma tillbaka i matcher och att det där första målet, det ger...mumsmums...massor med självförtroende.

Jovisst. Nu var vi till slut 3 471, vi som är de sista entusiasterna som aldrig kommer att behöva en ny läktare, som såg Hasse Berggren reta upp hela Ljungskileförsvaret i den första halvleken och Jawo ramla rätt lätt – och sedan Berggren så kallt och lugnt placera in ledningsmålet.
1–0 i paus.
Gav det ett GIF uppumpat med mod? Inte direkt.
För Ljungskile gjorde ett byte, och det det verkade som om laget hade bytt in Zlatan, Ronaldinho, Berbatov, Rooney eller nån annan superstjärna.
Så nervöst, ängsligt, stirrigt och stelt det blev i det som skulle upprättas av Gefle IF:s lagmaskin på Strömvallen.
...jaha, vem som kom in? Jo, Jörgen Wålemark, 36.
Han vände matchbilden, och på slutet var nog Olsson, spelarna, ordförande Lindstrand, Sky Blues och alla gubbar med keps rätt nöjda med att det i alla fall blev oavgjort.
(...och inget ont om Wålemark, han var verkligen duktig på det han skulle göra – men ändå!)

Det är pressat och stressat i Gefle IF just nu. Olssons stela käkar antyder att han är på väg att behöva skaffa en bettskena, och egentligen är det väl det enda som ger lite hopp just nu.
Han spottade och fräste på en enkel fråga från mig efteråt; ja, inte bokstavligen alltså, så är han inte, men han gav ett långt svar som flera gånger ifrågasatte om jag sett matchen – ja, om jag sett nån match nån gång egentligen.
Olsson var missnöjd.
Hans spelare var rejält besvikna på sin egen insats.
Det var inte en massa surr om att prestationen i alla fall var bra.
Ingen var nöjd över en poäng för fjärde matchen i rad.
Alltid något.

Ja, vid lunchtid på söndagen kunde man ha stått på torget och sett glad. Nu får hockeykrönikören ta hand om den uppgiften.
Själv tror jag att jag ligger kvar i sängen under täcket hela dagen.
Fem omgångar kvar av allsvenskan. Det är inte hösten som viner utanför fönstret, det är superettan.

Mer läsning

Annons