Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det finns gränser för hur mycket dementa kan skyddas"

/
  • Oundvikligt. Demensvårdsutvecklaren Ola Polmé är tveksam till om högre personaltäthet är rätt metod för att hindra att dementa ramlar och slår sig. Och han varnar för övertro på de rörelselarm som finns.
  • Vill ha mer dialog.

Anhöriga har ofta för höga förväntningar på åldringsvården. En demenssjuk människa kan inte skyddas hur mycket som helst.
Det menar Ola Polmé, demensvårdsutvecklare i Gävle.

Annons

I går berättade Arbetarbladet om demenssjuke Kjells sista tid i livet. Han ramlade och slog sig tio gånger på sju månader under sin vistelse på Björkegrenska Gården i Gävle. Vid flera tillfällen fick han sjukhusvård, varav ett när han brutit höften.

Kjells styvdotter Lillemor Nordlöf är kritisk till omsorgen på Björkegrenska.

Men Ola Polmé tror att situationen måste bedömas i andra termer än personaltäthet och skydd.

– Jag förstår de anhörigas tankar, men det här hade kunnat hända på vilket boende som helst.

Polmé tycker inte att nattbemanningen på 3 anställda som ska bevaka 60 brukare låter särskilt oroväckande.

– Även om det är fyra, fem eller sex kan det räcka med en fikapaus för att det ska vara kört. Det går inte att få det hundraprocentigt säkert, om man inte spänner fast dem i sängen.

Extrapersonal som sitter hos brukaren är heller ingen självklar lösning, enligt Polmé.

– Ofta har personer med demenssjukdom fortfarande kvar sin självkänsla. Det är få som accepterar att någon sitter hos dem hela tiden.

Professor Bengt Winblad på Karolinska sjukhuset forskar om demens och håller med.

– En viktig princip är att den boende ska känna sig trygg, men samtidigt vara så fria som möjligt. Annars blir det enormt stressande, säger han.

Liksom Ola Polmé anser han att det måste finnas en gräns för hur mycket man kan skydda den demenssjuke.

– Tvångsåtgärder har vi kommit ifrån. Det här är ett etiskt dilemma, säger Bengt Winblad.

Hos den som drabbas av demenssjukdom försämras minnet och den intellektuella förmågan stadigt. Ju längre tid som går, desto svårare blir för den demente att kommunicera, hitta i omgivningen och klara praktiska vardagssaker. I slutstadiet påverkas musklerna och kroppens hållning. Den demente får svårt att röra sig och behöver mycket hjälp.

– Jag tror att missnöjet bland anhöriga ofta beror på brist på kommunikation mellan dem och boendet. Vi kan inte göra den demente frisk, men hjälpa honom eller henne med sina behov, säger Ola Polmé.

Bengt Winblad instämmer.

– Det viktigaste är att man har ett samförstånd. Samtidigt tycker jag att det är bra att anhöriga ligger på och är angelägna, säger han.

Mer läsning

Annons