Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det känns skittungt"

/

Det var många nedsänkta huvuden och tomma blickar på Ericssons fabriksområde i Gävle i går. Vid 14-tiden fick 856 anställda och omkring 250 inhyrda chockbeskedet att Gävle-fabriken, som beskrivits som en av företagets bästa, läggs ned.

– Jag är alldeles tom. Det är gravstämning inne på jobbet, säger truckföraren Lars Andersson.

Annons

Lars Andersson kör truck på ett av Ericssons lager. Han har jobbat på anläggningen i 15 år, men de senaste fyra åren har han varit inhyrd från Manpower. När han kom till jobbet vid tjugo över ett på tisdagen fick han veta att alla var kallade till stormöte klockan två. Där kom beskedet om att företagsledningen vill varsla alla anställda i Gävle om uppsägning och lägga ned fabriken.
– Det känns skittungt. Jag är alldeles tom. Det är gravstämning inne på jobbet och när jag fick veta att vi fick åka hem med lön åkte jag direkt. Nu känner jag bara för att åka hem och låsa in mig, säger han till Arbetarbladet inne på Ericssons fabriksområde.



Lars Andersson hade inte väntat sig att hela verksamheten skulle försvinna, men han anade att något var på gång. Det förstod han redan i juni när en avdelning flyttades till Borås.
– Jag förstår att de är ute efter pengar, men de behöver väl inte lägga ned allt. Nu blir det ingen jul för oss som jobbar här, säger han.

Vad som händer nu vet han inte, men han är inställd på att ”söka jobb som en galning”. Privatekonomiskt tror han att det blir tufft. Han har två barn och är inte säker på att han kan bo kvar i sin lägenhet på Söder om det är arbetslöshet som väntar.

Mikael Östlund har ännu inte riktigt kunna ta in beskedet om att hela Ericssons fabrik i Gävle ska läggas ned. Han tycker att det är ”chockerande”. Själv har han varit anställd inom företaget i flera omgångar sedan 1988. För tillfället är han konsult med arbetsuppgifter som handlar om att verifiera mjukvara och hårdvara. Han gissar att han blir bland dem som får gå först.
– Jag har familj och ett barn. Nu får vi titta på var vi kan flytta någonstans, för det finns nog inga telekomjobb att få i Gävle, säger han.


– Jag tror att det inte riktigt har fastnat än för många. Vi satt nu efter mötet och spekulerade och undrade vad som kommer att hända. Ingen vet ju något.
Ann-Sofie Olsson jobbar på en av Ericssons avdelningar som packar komponenter och kablar. Hon är inhyrd konsult och vet inte vad som kommer att hända med hennes anställning. Kanske kommer hon att ta chansen att börja plugga om hon skulle bli arbetslös.
– Jag är inte helt hundra på vad jag vill göra, men det här blir en knuff. Nu får man ta tag i det, säger hon.



Ann-Sofie Olsson har inte familj och barn och tror därför att hon klarar sig bättre än många av sina kollegor. Kanske har hon också en fördel för att hon är ung.
– Jag har flyttat hit från Bollnäs för att få jobb. Nu måste jag kanske flytta igen.
– Det är tungt just nu. Många är ledsna. Jag tycker att det är taskigt att berätta det här nu, precis innan jul. Det hade kunnat vänta, säger Ann-Sofie Olsson.


Ola Ericsson, facklig företrädare för Unionen på Ericsson i Gävle, har varit med om fyra tidigare varsel. Han trodde inte på att hela fabriken skulle försvinna.
– Visst är det tungt, men man måste bita i det sura äpplet och leva vidare. Nu måste vi förhandla och se till att det blir ett bra omställningsprogram. Jag har mycket jobb framför mig, man pratar om att det tar hela nästa år.


Han menar att Ericsson tidigare har varitbra på att ta sitt sociala ansvar och ser positivt på att det redan under tisdagen fanns tillgång till psykolog och arbetsgrupper som personalen kunde ta hjälp av.

Mer läsning

Annons