Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kjessmansbos stolthet och samlingsplats

/
  • Missionshuset i Kjessmansbo
  • LJUS I GUDS HUS. Den stora ljuskronan i kyrksalen är en av de inventarier som finns kvar från tiden då missionshuset var nytt.
  • DE GAMLA BÅGARNA ÄR KVAR. Höga spetsformade fönster ger kyrkokaraktär åt byggnaden och välbehövligt ljus åt kyrksalen med sin mörka originalpanel.
  • TIDIGA GÅVOR. Ulla Andersson i Botraktens kultur- och intresseförenings festkommitté visar de nysilverkandelabrar som en kvinnlig missionsvän skänkte till församlingen när huset var nytt.
  • DE GILLAR SITT MISSIONSHUS. Kjessmansboborna Peter Kandén, Sven Larsson,                       Lars Andersson och Ulla Andersson hoppas på ett bidrag så att Botraktens kultur- och intresseförening får råd att byta taket på huset.PREDIKSTOLEN KVAR. Talarstolen är löstagbar och kan sättas på podiet vid gudstjänster bland annat. Ulla Andersson och Sven Larsson hjälps åt att få den på plats.
  • Missionshuset i Kjessmansbo

I nästan varje by finns de, missionshusen. Byggda när den starka frikyrkorörelsen drog fram över landet med början i mitten av 1800-talet.
Många tjänar fortfarande som missionshus till krympande församlingar, andra har fått ett nytt liv. Under våren berättar vi om några av alla dessa hus och vad det blivit av dem.
I dag har turen kommit till Kjessmanbo. Ingen som färdas mellan Gävle och Hedesunda missar det ockragula missionshuset.

Annons

– Det är bygdens folk som ska ha det, sa Astrid Larsson när missionshuset i Kjessmansbo skulle säljas 1994.


Hon var Kjessmansbos missionsförenings sista medlem och det är mycket tack vare henne som huset finns kvar i bybornas ägo.
I dag är Astrids son Sven Larsson en av de drivande krafterna i Botraktens kultur- och intresseförening i den lilla byn Kjessmansbo, mitt emellan Gävle och Hedesunda.

Föreningen, som är sprungen ur Kjessmansbos fastighetsägarförening, bildades i samband med att Svenska missionsförbundet ville sälja missionshuset. Priset var för högt för byborna och huset hade kunnat gå till en utomstående köpare om inte en viktig upptäckt gjorts i sista stund.


Eldsjälarna Sven Larsson och Ulla och Lars Andersson ryser vid tanken på hur illa det hade kunnat gå för Kjessmansbos ockragula stolthet, som reser sig ur ett gnistrande vinterlandsskap den här februaridagen.
– Föreställ dig något slags köpcentrum här med fullt med lastpallar utanför, säger Lars Andersson och skakar på huvudet.


Räddningen kom när det vid närmare undersökning visade sig att Kjessmansbos missionsförening inte alls var ansluten till Svenska missionsförbundet, som därför inte kunde göra anspråk på byggnaden och marken omkring. Och när den sista medlemmen Astrid Larsson sagt sitt till förmån för byborna såldes missionshuset till den nybildade föreningen för en krona.


Inne i kyrksalen är det kallt när Arbetarbladet kommer på besök. Det kostar att värma upp det stora rummet med många meter i takhöjd och under vintern görs det bara i samband med något evenemang.
På andra advent var det fullt i bänkarna när Valbos kyrkoherde Anders Lindgren gjorde sin sista gudstjänst i Kjessmansbo inför pensioneringen. Efteråt väntade dukade bord och kyrkkaffe med hembakat kaffebröd.


Ulla Andersson är med i festkommittén och berättar om de vitt skilda aktiviteter som äger rum i missionshuset: vigslar, dop, födelsedagskalas, föreningsfester, musikkaféer, loppisar, föreningsmöten, barnkalas, luciafiranden, släktträffar med mera.
– Missionshuset betyder mycket för trakten. När vi har sommarkafé kommer byborna hit och fikar i flera timmar. De träffas ju inte annars, säger Ulla.
– Vore inte festkommittén så aktiv skulle det vara svårt att få det att rulla, säger Sven och får medhåll av Lars.


Sven och Lars är Kjessmansbos två äldsta invånare och har båda vuxit upp i byn. Som många andra bybor gick de i söndagsskola i missionshuset och har många minnen från förr.
Båda minns vaktmästaren Hulda Jansson, som under många år bodde en trappa upp i missionshuset utan både vatten och avlopp.
– Hon bakade underbara sockerkakor, och tårtor som var så här höga, minns Sven och måttar med handen ett par-tre decimeter ovanför bordet framför sig.
– Om man hjälpte Hulda att bära ved och vatten kunde man få en kopp med smörkräm som belöning, så det gjorde man ju gärna.


Lars berättar om stormfällningen 1954, då Korsnäs hyrde in sig i missionshuset för att hysa alla finska skogsarbetare som kom till trakten för att röja nedfallen skog. Hulda Jansson fick elda hela nätterna för att hålla kaminerna varma.
– De satte upp bås i kyrksalen, där arbetarna fick ligga två i varje. Det var nog 30 man som bodde här samtidigt, säger Lars.
– Kockan bodde med man och två barn i köket och arbetarna utfodrades i en barack på andra sidan vägen. Då var det livat här.


Och livat är det fortfarande, under musikkafékvällarna till exempel. Kända artister som Trio me’ Bumba, Arne ”Rosen” Qvick och flera andra har framträtt.
– När Rosen var här, då var det fullt, säger Ulla och berättar hur han och hans spelman imponerades av stämningen och publikens glada humör.


Ulla, Lars och Sven är eniga om att invånarna i Kjessmansbo och byarna runt omkring alltid haft en fin gemenskap och att alla månar mycket om missionshuset. Många utflyttade tillhör föreningen som har 125 medlemmar, trots att det numera bara bor runt 45 personer i själva Kjessmansbo.


Det som oroar dem är återväxten i föreningen. I en pärm har Ulla samlat annonser över bortgånga medlemmar och de fyller flera sidor nu. Vem ska baka kaffebröd när de som brukade göra det är borta?
– Vi lever på att baka själva, det skulle inte gå runt annars, men de unga har så lite tid, säger Ulla.
– Man kan ju hoppas att de som har barn nu får mer tid att engagera sig framöver, säger Lars.

Mer läsning

Annons