Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars-Einar överlevde två trafikolyckor

/
  • KRITISK. Lars-Einar Abrahamsson ifrågasätter trafikkulturen bland långtradarchaufförerna. I januari mötte han två sladdande släp på väg 56 i Främlingshem. Brödlasten på den andra slog sönder hans ben.

På drygt en timme överlevde Lars-Einar Abrahamsson två olyckor som båda kunde ha blivit hans död.
Men det här är ingen solskenshistoria. Han fick svåra skador i båda benen av brödbackarna som begravde honom.


– Jag kan tacka min skyddsängel för att jag lever. Men jag vet inte om jag kan bli den pigge 80-åring igen som jag var innan, säger han från sjukhussängen.

Annons

Lars-Einar har tillbringat tiden efter olyckan på sjukhus, först i Gävle och sedan i Östersund. Hans ben blev svårt sargade och han har genomgått flera operationer. Det oklart om han kommer att bli återställd.

Skälet till att han går med på att berätta om olyckan, är att han efterlyser en debatt om trafiksituationen på vägarna. Han har själv kört 110 000 skadefria mil, och många resor just på väg 56 där olyckan inträffade.

– Om jag håller hastighetsgränsen kommer det ofta ett långtradarvidunder ifatt och lägger sig bakom och trycker på, säger han.

Lars-Einar tror att det finns en machokultur bland många chaufförer där en tuff körstil gäller. Han undrar vilka krav det ställs på chaufförerna, vilken utbildning de har, till exempel för vinterkörning?

Han har fått veta att färdskrivaren i lastbilen han mötte visade 80 km i timmen på en 70-sträcka. Det förvånar honom inte alls.

– Jag har kört den där smala vägen massor av gånger och mött stora gungande lastbilar i kurvorna, Jag har till och med sett lastbilar köra om varandra. Jag förstår inte hur den trafiken kan få pågå i år efter år, säger han.

Arbetarbladet har tidigare berättat om den osannolika dubbelolyckan i Stav söder om Främlingshem 25 januari. Lars-Einar och hans sambo hade hälsat på dottern i Östervåla och var på väg hem till Jämtland.

Lars-Einar mötte en sladdande långtradare med släpet på tvären. Han kastade ner sin egen bil i diket alldeles intill ett träd.

– Jag hann tänka att det här kommer aldrig att gå, säger Lars-Einar.

Sekunden efter dundrade bilens släp förbi vindrutan med en decimeters marginal. Lars-Einar och hans sambo tog sig på skakiga ben men oskadda ut ur bilen.

Efter bärgningen stod Lars-Einar på vägkanten och pratade med en polis om olyckan.

Då hörs ett brak, de vänder sig om och ser en ny långtradare komma sladdande precis på samma sätt som den första. Polisen skriker ”spring” men Lars-Einars ben hinner inte med.

– I stället kastade jag mig ner i diket med huvudet före så djupt jag kunde, berättar han.

Sedan brakade släpets last av hundratals backar med limpor över Lars-Einar.

Polisen och ytterligare ett par personer vräker undan backarna. Lars-Einar hör att sambon ropar hans namn.

I väntan på ambulansen förlorar Lars-Einar mycket blod och blir rejält nedkyld.

– Den unge polisen gjorde en fantastisk insats. Han satt och höll mig och pratade och jag kände starkt hans medkänsla och empati, berättar Lars-Einar.

Mer läsning

Annons