Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örjan ensam kvar på fabriken i Norrsundet

/
  • Kaotisk tid. Efter nedläggningsbeskedet blev Örjan Larsson en offentlig person. Teve, radio, och tidningar blev en del av vardagen. Nu har allt tystnat, och det är dags att söka andra vägar.

Örjan Larsson var ordförande i Pappers avdelning 146 när chockbeskedet om fabriksnedläggningen av Stora Enso i Norrsundet kom i oktober 2007.

I dag är han den enda arbetslösa medlemmen som finns kvar på fabriksområdet

Annons

– Den sista striden får jag nu ta för att hävda min egen rätt, säger han.
Hans kontor är snart helt tömt. Bokhyllorna gapar tomma, allt har fraktats iväg. Från sitt fönster kan han se hur fabriken försvinner, bit för bit.
– Nu är den sista kokaren borta, och snart ska även det här vara borta, säger han och pekar ut över byggnaderna från fönstret. Det som byggts upp under lång tid försvinner snabbt.
Den första november lades Pappers avdelning 146 ned, och efter många turer beslöts det att kvarvarande medlemmar skulle gå upp i Karskär, avdelning 3 i stället. Ordförande Örjan Larssons uppdrag var över.

Det tunga uppdraget att stötta och hjälpa alla kamrater blev en stor börda för Pappers styrelse, och till slut var det bara Örjan som var kvar.
– Jag gav allt jag kunde. Min egen situation har jag hela tiden skjutit framför mig. Först nu inser jag att det är min tur att börja stämpla, skriva cv och saluföra mig själv. Jag blev den sista arbetslösa pappersmedlemmen som blev kvar, säger han, och rösten brister.
– Det är nu som min egen kris börjar, tillägger han.
De övriga medlemmarna fick rätt till sex månaders arbetsfri uppsägning, något som Örjan tog för givet att även skulle gälla honom.
– Förhandlingar pågår, det är allt jag kan säga just nu, menar han.
Ibland fantiserar han att nedläggningen var en strategisk manöver, att Karvinen ska ringa från Finland och att allt ska bli som förr igen.

Den tid som nu är kvar, går åt till att avsluta allt och att arkivera fackets handlingar. Han vill göra en snygg avslutning av det jobb han älskat.
Ekonomin är i hamn, och Örjan jobbar nu för att 146:ans behållning ska stanna i en typ av fond för Norrsundets utveckling. Det var medlemmarnas vilja.
Sin egen framtid är han i dag ovetande om. Nyligen diplomerades han från en högre personalutbildning i Uppsala som han hunnit med, intensivengelska i Wales, krishantering vid omställningförändringsarbete, men allra tyngst väger hans tid som fackordförande med hundratals medlemmar vid sin sida och givetvis när han själv stod på golvet som verkstadsmekaniker. Som så många gånger förr, går vi en runda på det forna fabriksområdet. Glädjeämnet är pelletsfabriken som så smått startat upp, och barkpannan som får skorstenen att ryka, och Euromaint som finns här. Annars är det rivningar som gäller.
Nu hoppas Örjan Larsson att framtiden ska ordna sig även för honom. I sitt cv har han skrivit att han ”har god ledarskapsförmåga och besitter en stor portion empati”.
Jag är beredd att hålla med.

Mer läsning

Annons