Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Världen är större än Ljusdal

/

I midsomras var jag i Högbo på ett traditionellt firande. Det svenskaste av allt svenskt. Ett folkdanslag uppträdde och sedan var det vanlig Små grodorna-dans för alla andra. Det var så gulblått att man… Vänta.

Annons

En somalisk kvinna är med i den svensksvenska dansen. Vi är en del som tittar lite extra. Praktfulla kläder men, he he, hon verkar inte veta att så göra vi när vi tvätta våra kläder, tvätta våra kläder, tvätta våra kläder…

Jag hör till den generation som, tyvärr, fortfarande studsar till lite när en somalisk kvinna dansar ringlekar runt midsommarstången. Jag tycker det är jättebra, inte det. Hon får lov, verkligen lov, att sjunga Grin-Olles visa. Men jag studsar till. Det ser ju så, hm, ovanligt ut.

Sångerskan Cyndee Peters berättade i tv om hur det var att komma som svart kvinna till Sverige 1969. Folk stannade bilen, gick ut och hälsade bara för att få ta på en svart kvinna.

Det kan ha varit mitt gamla Ljusdal hon pratade om.

Hon var musiklärare där i början och även om jag inte hade henne minns jag det tydligt. Just för att hon var svart. Jag såg henne på dåvarande Epa en gång. Väldigt vita tänder, minns jag fortfarande att jag tänkte.

I dag finns det knappt ett barn i Sverige som reagerar på någon med annan hudfärg eftersom alla har sett människor från alla jordens hörn numera. Jag hörde ett barn en dag som försökte beskriva en kompis. Hon pratade om lockigt hår och snälla ögon men tänkte inte på att nämna den – för oss som stirrade på Cyndee-generationen så viktiga – detaljen att kompisen var svart.

För barnet som beskrev var det liksom ointressant.

Det blir så när världen letat sig till oss.

Och, för all del, när vi letar oss ut i världen. Äldsta sonen går i gymnasiet nu och har på fyra terminer varit på studieresor till Norge, Italien, Slovenien och ska i höst först till Spanien och sedan ett par veckor till Kina.

Själv minns jag min egen gymnasietids höjdpunkt.

Vi skulle lära att världen var större än Ljusdal.

Det blev buss till Enångers gamla kyrka.

I Högbo tänker jag på det när den somaliska kvinnan dansar på och grannen i ringen, en dam från Ockelbo tror jag det är, visar hur man slinker hit och slinker dit och slinker ner i diket i det svenska samhället.

Somalier, förresten, är den grupp som i dag har svårast att komma in i just det svenska samhället – men är en av de invandrargrupper som lyckas bäst i USA. Väldigt förenklat: där måste de börja jobba inom tre månader, här får de inte jobba.

Det säger mycket om svensk integrations-politik.

Att se en kvinna från Ockelbo lära en somalisk kvinna hur man slinker in i det svenska samhället värmer. Särskilt i tider när partier som anser att världen gärna får sluta vid Enångers gamla kyrka växer.

Och, jodå, den somaliska kvinnan lärde snabbt. Även i Somalia göra de så när de tvätta sina kläder, tvätta sina kläder. Förstås.

Mer läsning

Annons