Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En äventyrare som är rädd

/
  • POLARGUIDE OCH FÖRFATTARE. Cecilia Hed Malmström var den första svenska kvinnan på den geografiska sydpolen. Nu har hon skrivit en bok om sina resor som borrtekniker och polarguide. ”Mina motpoler” är lika mycket en skildring av äventyr på isen som en inre resa, en berättelse om att våga, att hoppa, en story som bara har råkat kläs i is.
  • Cecilia Hed MalmströmÅlder:44 år.Familj: Maken Johan och barnen Hanna, Calle och Nisse.Bor: Har precis flyttat från Jädraås till Tromsö i Norge.Aktuell: Med boken ”Mina motpoler”.
  • KALLT. Med arbetsplatsen Antarktis och Arktis får man räkna med att håret fryser till is.
  • BOKAKTUELL. Cecilia Hed Malmström, som länge bodde i Jädraås men som nyligen flyttat till Norge, är nu aktuell med boken ”Mina motpoler” om sitt liv som bland annat polarguide.

Cecilia Hed Malmströms första äventyr var som den första svenska kvinnan vid Sydpolen.
Hennes senaste äventyr är en bok om sig själv.

Annons

Med anledning av det internationella polaråret hörde hon av sig till förlaget Forum och föreslog en bok på ämnet is, snö, Antarktis, polarguidning och klimathotet, alla frostiga pusselbitar som varit en del av hennes liv sedan den första resan 1993 som borrtekniker till den geografiska sydpolen.


Hon hade väntat sig ett nej, svaret som även de mest optimistiska författare väntar sig från förlag. Inte ett ”det där låter spännande, vi vill se ett provkapitel och ett synopsis”.
– Jag var tvungen att googla för att veta vad de menade med synopsis, säger hon på sitt livfulla sätt, fipplandes med en av dreadlocksen som skjuter ut från hennes huvud.


Cecilia Hed Malmström, som länge bodde i Jädraås, kunde egentligen inte skriva böcker. På samma sätt som hon inte har kunnat så mycket annat som hon tagit sig för i livet, men lurat sig till och lärt sig att bemästra under resan.
När fartyget hon skulle guida på gick på grund, fick hon några veckors oväntad ledighet, en paus som hon använde för att lära sig skriva på en kurs i Venedig. Där i solen hittade hon rösten som hon ville beskriva isen med.
– Så här låter jag ju!


Förlaget nappade, och hon skrev som en galning i det nya skriväventyret.
– Jag skrev på, familjen höll på att bryta ihop på mig, jag hamnade i skrivbubblan.
Bokhugskottet som hon fick av en lösryckt kommentar – ”du borde skriva en bok om ditt liv” – har nu resulterat i den färdiga ”Mina motpoler”, som nu i veckan ska tas upp hos Malou von Sivers, Sveriges motsvarighet till Oprah Winfreys populära bokklubb; dessutom spelar SVT in en dokumentär om henne som ska sändas i vår.


Vad handlar då Cecilia Hed Malmströms historia om, som förlaget tycker är så spännande att de vill sätta den inom hårda pärmar?
Den är om spektakulära saker som att vara borrtekniker på Antarktis, polarguide, ett äventyrsfullt liv, men även om det som inte finns med när äventyrare skildrar sina strapatser – panikångesten hon känt stora delar av sitt liv, anklagelserna om att vara en dålig mor, hemskheten av att ha ett sjukt barn, klimathotet...


”Mina motpoler” är lika mycket en skildring av äventyr på isen som en inre resa, en berättelse om att våga, att hoppa, en story som bara har råkat kläs i is.
Vad hade du gjort i dag om du aldrig sett den där lappen som sökte borrtekniker vid sydpolen?
– Jag skulle ha gjort någonting tokigt i alla fall.
Efter fyra års terapi mot panikångesten och livets ”overklighetskänsla”, som hon uttrycker det, blev sydpolsresan ett slags examen på behandlingen.


Hon var redo att släppa taget om tryggheten, med förhoppningen om att ändå landa mjukt, som på omslaget till boken där hon snöänglar sig på marken.
”Ångest och rädsla har styrt mig större delen av mitt liv. Det har också begränsat mig i allt jag tidigare gjort. Att äntligen stå öga mot öga med denna rädsla och visa för mig själv att man kan leva blev verklighet i och med mitt arbete på Sydpolsbasen”, skriver hon i ”Mina motpoler”.
– Där är det så enkelt, så tydligt vem som ska göra vad. Livet är lätt där.
Hon pratar om snö som barn beskriver sitt gosedjur, en naiv ömhet för det mjuka, det dämpande; hon pratar om lukten av snön, och ger en vetenskaplig förklaring till den, en doft av barndomen som slog upp från snötäcket i Vilhelmina. En poesi om det vita som hos Jenny Diski i ”På tunn is” eller Peter Høeg i ”Fröken Smillas känsla för snö”.


– Min relation till snön är barnslig. Snö har alltid varit positivt, den för med sig ljuset.
Men det är en smältande snö. Med blotta ögat kan hon inte se hur klimatförändringarna äter på isen vid hennes poler, men det är ett töväder som inte lämnar någon ro, må det så vara en naturlig temperaturförändring eller människans gärning. Som guide vill hon vara isens ambassadör, hoppas att ingen lämnar den oberörd av hur den långsamt dör i ett droppande.

Den vanligaste frågan handlar emellertid om hennes barn, och det är alltid kvinnor som ställer den: ”Vem tar hand om dina barn?”


I ett stycke i boken som gör lite ont att läsa, och betydligt ondare att höra, säger sonen: ”Mamma, Ville på dagis säger att du inte bryr dig om mig.”
Implicit i frågan finns att en mamma som åker till sydpolen inte älskar sina barn tillräckligt.

– Ja, jag bryr mig. Men jag är hemma största delen av året. Och vi kvinnor måste ta för oss, vi kan inte bara sitta och vänta.


Äventyret kommer inte av sig själv. Man får bli sin egen äventyrare, även om hon inte gillar det ordet, i så fall ska det vara hennes egen definition:
– Om definitionen på äventyrare är någon som kliver över gränsen till sig själv är jag en äventyrare. Inte annars.
Äventyret behöver inte vara stort eller långväga, och Cecilia Hed Malmström visar att även äventyrare kan vara rädda.

Mer läsning

Annons