Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför lyssnar ingen på mig?

/
  • Det är 18-åriga Peter det nu handlar om. Han är den som hamnar i kläm när Sandvikens kommun beslutat att han måste flytta från den före                                 detta OG-ledarens hem, där han varit familjehemsplacerad sedan i höstas. Alla inblandade tycker att allt fungerat jättebra men efter avslöjandet att fosterpappan också fram till i tisdags var president i Original Gangsters får han inte bo kvar. Själv vill Peter inget hellre än att stanna där.

Det är Peter det handlar om. Han får inte bo kvar hos den 40-åriga före detta OG-ledaren, trots att det är vad han själv vill.


– Ingen lyssnar på mig, säger pojken uppgivet.


Nu pågår en kamp för att han inte ska behöva flytta och 40-åringen anser att kommunen snarare tänker på sitt anseende än Peters framtid.

Annons

De senaste dagarna har vi rapporterat om 40-åringen och Original Gangsters. Han köpte sig fri för en större summa pengar från organisationen för två dagar sedan för att han skulle kunna fortsätta att vara 18-åriga Peters familjehem. Men kommunen har efter avslöjandet ändå beslutat att pojken måste flytta.

Nu berättar vi om Peter, som allt egentligen handlar om. För det finns en annan sida av den här historien. Vi hälsar på hemma i villan i Sandviken och träffar även 40-åringen och hans hustru den kanske sista kvällen Peter fortfarande bor där. Här pågår en kamp för att Peter ska få bo kvar i ett hem där han själv säger att allt fungerar jättebra i motsats till det liv han haft tidigare.

Peter gick på individuella programmet och hade redan strulat med både skolgång och brott. Skolan tog kontakt med 40-åringen under hösten 2007 eftersom även han har en strulig bakgrund och den vägen kom Peter till hans företag på praktik. Det blev någonting mer än bara praktik. ”Jag tyckte skitbra om honom”, säger 40-åringen. Peter trivdes också, jobbade på i firman, klev upp tidigt på morgonen och skötte sig.

Men i december 2007 rånade han och några kompisar en butik i Sandviken och sedan rånade Peter även en kille i Stadsparken.

– Jag tänkte inte så mycket. Var ute efter pengarna. Jag fortsatte väl bara som jag brukade göra, berättar han.

Han åkte fast och han blev tvångsomhändertagen enligt lagen om vård av unga och skickades till ett hem för sluten ungdomsvård under ett år.

Tiden där säger Peter var riktigt dålig. Han ville ha strukturerade, regelbundna samtal. Han hade alltid gjort på sitt sätt och nu ville han ha hjälp att hitta nya vägar ut. Men det blev aldrig några vettiga samtal.

– Jag ville inte gå och be personalen att de skulle prata med mig. Det fanns ingenting för mig att hämta på det där hemmet, menar han.

Under tiden hade han kontakt med 40-åringen som lovade att han skulle ordna det för Peter den dagen socialtjänsten bestämde att han kunde vårdas i en vanlig familj i stället för på ett slutet hem.

– Det fick mig att inte ge upp. Jag hörde hur han låg i för att fixa till det för mig, säger Peter.

Så blev det också. Peter flyttade hem till dem i höstas och fortsatte göra sin praktik på firman varje dag. Blev en given medlem i familjen och släkten, började betala av sina skulder på 30 000 kronor som han samlat på sig i form av skadestånd till sina brottsoffer och hade chans att få jobb på 40-åringens hustrus företag.

Han menar att allt fungerat bra tills bomben briserade. Peter visste ingenting om 40-åringens medlemskap i OG.

– Nej, jag ville hålla honom utanför. Att ta hand om en råndömd kille och samtidigt vara OG-ledare fungerar naturligtvis inte. I tre månader har jag nu försökt ta mig ur det, säger 40-åringen och menar att det aldrig var tänkt att hans namn som medlem i OG skulle komma ut.

Varför han gick med kan han inte prata om, det har han lovat OG på heder och samvete. Säger bara att det var hans livs största misstag. Han är medveten att han själv orsakat denna situation. Men nu tycker han att det är Peter socialtjänsten ska tänka på i första hand och inte att rädda sitt eget ansikte eller tänka på vad allmänheten ska tycka om att han bor hos dem.

– Jag förstår vad han går igenom, jag vet att jag kan hjälpa honom till ett bra liv, säger 40-åringen.

För Peter innebär beslutet en frustrerande ovisshet. Beslutet fattades på tisdagen utan att de pratat med honom och först lät det som om han skulle få bo kvar.

– De ringde och berättade att det nog skulle ordna sig. Två timmar senare ringde de igen. Då skulle jag förberedas på att flytta, berättar han.

Det Peter vill ha är struktur i tillvaron. Han vill veta vad som händer i morgon, när han ska gå upp, vad han ska göra under dagen.

Det är också vad de socialsekreterare han haft kontakt med har sagt. Praktikplatsen hos 40-åringen ser han som avgörande. Och att nu inte ens veta var han ska bo är förödande.

– Jag vill inte tänka på verkligheten. Det är ingen idé, de har redan bestämt sig. Det finns ingenting jag kan göra, säger han uppgivet.

Allt han vill är att få bo kvar där han känner sig hemma. Skäcken är att komma till det öppna ungdomsboendet i Sandviken.

– Det klarar jag aldrig, det är alldeles för mycket folk där. Jag behöver ha några få personer jag kan lita på. Jag klarar inte att bo själv heller. Så jag skickas väl till något hem...

40-åringen och hans hustru har däremot inte gett upp. Nu försöker de själva hitta ett nytt familjehem. Släkt och vänner har redan erbjudit sig att ta emot Peter.

 

Mer läsning

Annons