Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

” Jag blir fängslad, torterad eller i värsta fall dödad ”

/
  • Klockan 14.10 Adels pappa och bror dödades av talibanerna i Afghanistan. Hans mamma sålde sina smycken för att Adel skulle kunna fly. Hans mamma och två systrar är kvar i landet.
  • Klockan 14. 40 
Adel lever på pengar som människor samlat in till honom och pengar han tjänat då han fick jobba. ”Jag tror att jag kan klara mig ekonomiskt fram till jul”.
  • Klockan 15.15 Han bor tillsammans med tre andra i en liten etta med kokvrå.
  • Klockan 15.30
  • Klockan 16. 30 ”I framtiden vill jag hjälpa andra människor som har det svårt. Jag vill hjälpa människor att få ett bättre liv”.

I ett halvår har Enayatulla Adel hållt sig gömd för att inte utvisas till Afghanistan.


Han får inte studera eller jobba och om han blir sjuk kan han inte gå till en läkare. Han lever med en ständig oro för att polisen ska hitta honom.


– I början fick jag panik. Jag satt i lägenheten i tre-fyra dagar och vågade inte gå ut. Jag fick ont i huvudet och ville bara skrika, säger han.

Annons

Klockan 8.00

Sverige

I en liten etta med kokvrå vaknar Enayatulla Adel upp.

Där bor han tillsammans med ytterligare tre personer. Sover gör han på en madrass på golvet.

Var i Sverige han bor kan han inte berätta. När han ringer, ringer han alltid från skyddat telefonnummer.

– Tankarna bara snurrar och jag har svårt att sova på nätterna. Det finns ingen människa som är värd det här livet. Det är plågeri, psykisk tortyr.

I sex månader har han levt gömd nu. Allt sedan han i våras greps för att utvisas till sitt hemland Afghanistan. Då stoppade FN:s flyktingorgan UNCHR utvisningen i sista stund, men bara tillfälligt eftersom Migrationsverkets bedömning står fast, det är inte tillräckligt farligt i Afghanistan och Adel ska skickas tillbaka. Han valde att gå under jorden.

– Det har varit många långa och tråkiga dagar och nätter. Mesta tiden går åt till att titta på tv och sitta vid datorn. Förut hade jag ett liv. Jag hade jobb, skola och vänner. Jag var fri och kunde göra allt som andra människor gör.

– Man måste ha tro och hopp om att saker ska lösa sig. Men jag känner mig hjälplös och svagare som människa.

Adel dricker lite mjölk – han har svårt att äta. Sen får han skjuts till en annan del av landet där vi bestämt mötesplats.

 

 Klockan 13.00

 På ett kafé

Adel beställer kaffe. Han ler försiktigt mot personalen men resten av ansiktet berättar om en annan verklighet. Han sjunker ner vid ett bord.

– Ju mer jag tänker desto mer deprimerad blir jag. Och jag vill inte bli deprimerad. Jag försöker att vara på så bra humör jag kan men ibland tappar jag hoppet. Men då tröstar mina kompisar mig och säger att det kommer att ordna sig.

Trots Adels stora stöd bland vänner i Hofors, lärare och andra, har artiklarna som Arbetarbladet tidigare skrivit om honom också resulterat i fientliga inlägg på Arbetarbladets hemsida.

– Det finns människor som tycker att jag är en brottsling som lever gömd. Och jag känner att jag måste säga till dem att ibland kan man inte följa lagen. Lagen är inte mer värd än en människas liv. De har levt ett tryggt liv och har inte varit med om krig. Jag vill att de ska känna efter… försöka tänka sig in i min situation. Hur skulle de ha gjort? Alla människor älskar sitt hemland. Jag flydde inte från Afghanistan för att ha kul eller för att få det lite bättre ställt. Jag flydde för att jag kände mig hotad och var rädd för att bli dödad.

Adel tittar ner i bordet och dricker en klunk kaffe.

Hans bakgrund är en tung historia. Han växte upp i östra Afghanistan nära gränsen till Pakistan. Området har ett starkt stöd av talibanerna och där är osäkert och oroligt.

Adels familj kämpade emot talibanerna och både hans bror och pappa dödades. Adels mamma sålde sina smycken för att Adel skulle kunna fly med människosmugglare. Adel var 17 år när han ensam kom till Sverige. Han skickades till dåvarande flyktingförläggningen i Hofors där han påbörjade ett helt nytt liv.

Egentligen är det bara när samtalet glider in på livet i Hofors, bland vänner och lärare på Björkhagsskolan, som Adels kropp slappnar och han lyser upp.

– Vi brukade spela Monopol och poker på kvällarna när jag inte jobbade. Och jag spelade basket och teater. Vi gjorde en teaterpjäs om en advokat i Afghanistan som tvingades fly till Sverige. Jag fick spela huvudrollen. Pjäsen blev väldigt uppskattad och det var många som ville se den igen. Jag hade faktiskt jätteroligt!

I dag kan inte Adel studera och han kan inte jobba. Om han blir sjuk vågar han inte gå till en läkare och han kan inte hämta ut mediciner från apoteket.

– Jag hör dåligt på ena örat. Innan beslutet om utvisningen kom sa läkarna att jag måste opereras, annars finns det risk att jag blir döv på det örat. Men det finns ingenting jag kan göra åt det nu.

Adel ställer kopparna på brickan och brickan i ställningen för disk innan han säger hej då till kafépersonalen.

  

Klockan 14.30

 Promenad

 Det här är inte en typisk dag för Adel. Han har åkt långt för att träffa Arbetarbladet. Ute är det vackert höstväder. Under hela sommaren har han bara väntat, säger han. Han är desperat. I princip ingenting har hänt i hans ärende.

Hans juridiska ombud Thabo Muso har försökt att få tillgång till UNHCR:s fax som stoppade utvisningen, men har efter flera månader ännu inte fått det.

– Det jobbigaste är ovissheten. Jag vet inte hur länge jag måste leva såhär eller vad som kommer att hända. Rädslan finns hela tiden. Tänk om polisen hittar mig. Jag tror inte att de direkt jagar mig. Men jag känner mig ändå rädd.

Han lever av pengar han själv sparat ihop från tiden då han fick jobba – och av pengar människor samlat in för att hjälpa honom. Han tror att han kan överleva ekonomiskt fram till jul.

– Jag får inga bidrag och har ingen inkomst. All hjälp har betytt jättemycket för mig! Jag hoppas bara att jag en dag kan återgälda den.

 

Klockan 15.45

 Lunch

 Adel skyndar sig in på toaletten innan han beställer lite mat.

– Jag tror att min tro ger mig styrka också. Jag har ju inte min familj här heller så jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan min tro.

Adel är muslim. Han ber och undviker alkohol även om han har provat.

– Talibanerna i Afghanistan vill att man ska strida mot ”de otrogna”. Säger att gud tar emot martyrerna på andra sidan. Men en muslim får inte använda våld eller skada andra människor! Jag hatar våld och allt som har med förtryck att göra!

– Det finns så många, många bra saker med Sverige. Det är ett demokratiskt land med yttrande- och tryckfrihet. Det är jämställt och alla människor har ett värde. I Afghanistan är det helt annorlunda. Människor dödas. Kvinnor är maktlösa. Jag kan inte tänka de här tankarna där. Jag blir fängslad, torterad eller i värsta fall dödad. Hur ska jag kunna leva där?

UNHCR är starkt kritisk till utvisningarna till Afghanistan. Röda korset likaså. Utrikesdepartementet, UD, avråder svenskar från alla resor till landet.

Jag undrar om Adel känner ilska mot politiker och beslutsfattare? Men det gör han inte. Han känner bara hjälplöshet över att hans liv är i deras händer.

– De känner inte mig och har aldrig träffat mig. För dem är jag bara några blanketter, säger han.

  

Klockan 19.00

 Hemma hos en kompis

 Adel passar på att träffa en kompis som han inte träffat på flera år. De spenderar kvällen med att ta en promenad, äta lite och titta på tv.

 

Vad tror du att du gör om tio år?

 – Det är väldigt svårt att svara på den frågan. Jag vet inte vad som händer nästa vecka så tio år är en väldigt lång tid. Det beror på om jag får stanna eller inte.

 

Hur önskar du att ditt liv ser ut om tio år?

 – Jag vill ha familj och helst två barn. Jag vill ha ett jobb och ett tryggt, lugnt och lyckligt liv.

 

 Klockan 24.00

 Adel får låna en madrass och kryper ner under täcket. Han är trött men har svårt att somna. Han vaknar flera gånger under natten.

Mer läsning

Annons