Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klassresenären

Peter Englund förkroppsligar möjligheten. Eller kanske rättare sagt möjligheterna.

Annons

Arbetarsonen från Boden som blev Svenska Akademiens ständige sekreterare. Den förste akademikern i sin familj, en klassresenär som först studerade till undersköterska, men sedan blev historiker.

Boden. Boden framstår inte sådär självklart som en plats som avlar fram ledamöter till Svenska Akademien. Snarare är staden mest känd för den lilla ramsan ”Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler, den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.” En stad med ett stort regemente som med åren blivit mindre. Ett deprimerande torg. Och så hotell Bodensia.

Men också en bit av Sverige där motståndet tenderar att komma med modersmjölken och okuvlig är något man föds till att vara.

En kontext som fostrar till att inte förhäva sig men också uppmuntrar till att stå på sig, som föder arbetarklasskomplex men också stolthet. Ur detta är han sprungen, herr Englund.

Arbetarklassbakgrunden beskriver Peter Englund som en frihet på sin blogg, www.peterenglund.wordpress.com, i ett inlägg från 24 juni 2007 med titeln ”Klassresenärens klagan”:

”Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.”

Peter Englund. Klassresenär, historiker och författare. Den Svenska Akademiens näste ständige sekreterare.

Vilket på det hela taget får anses vara ett väldigt vackert, om än oavsiktligt, bud i juletid från den Svenska Akademien till arbetets söner och döttrar.

Mer läsning

Annons