Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kollektivet vs individen

Annons

Den svenska fackföreningsrörelsen representerar kollektivismen, ett synsätt som innebär att arbetstagare är starkare som kollektiv i kampen för löner och rättigheter än vad vi är som individer. En modell som också varit framgångsrik i Sverige. Som stärkt arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna, som bidragit till att framtvinga lagstadgad rätt till semester, lagen om anställningsskydd och till att säkerställa en löneutveckling som om inte annat i alla fall följer inflationen.

Svenskens samlevnadsformer tyder på det, i dag är nästan hälften av alla hushåll ensamhushåll, de allt äldre studenterna och vårt allt senare inträde i arbetslivet indikerar också detta. Att vara nyttig samhällsmedborgare och del av ett kollektiv, hur litet det än må vara, tycks i dag vara ett sekundärt mål i jämförelse med att förverkliga sig själv.

Och när vi granskar avtalet som i går slöts mellan Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting, går det inte annat än att konstatera att det faktiskt riskerar bli till ett frågetecken.

Vårdförbundets ledning tackade redan från början ja till arbetsgivarpartens bud. Deras medlemmar sade dock nej. Vilket utmynnade i en sex veckor lång strejk. Som förvisso gav en lägstalön på 21 100. Men en procentuell årlig löneförhöjning som bara ligger 0,5 procent högre än ursprungsbudet.

Resultatet har väckt missnöje bland medlemmarna. Och det är fullt förståeligt. Utdelningen av strejken var för liten för att se nyttan med uppoffringen. Och därför riskerar också missnöjda medlemmar bli förlorade medlemmar för Vårdförbundet.

Vårdförbundets nederlag rörande den procentuella löneökningen är särskilt bekymmersamma i ett läge där den borgerliga regeringen attackerar både fackföreningsrörelse och a-kassa, fackförbundens medlemssiffror sjunker och allt färre betala avgiften till a-kassan. Trots att det i dag är viktigare än på länge att faktiskt göra det när socialförsäkringen slaktats och ersättningsnivåerna i försäkringarna kraftigt beskurits. Regeringen har genom sina åtgärder tvingat oss att överväga nyttan med fackföreningsmedlemskap och a-kassa genom att göra det till en månatlig kostnadsfråga. Och därmed även indirekt uppmanat oss att ta ställning; Kollektiv eller individ?

Och eftersom frågan redan är ställd är behovet av bevis på kollektivets styrka större än på länge.

Men avtalet som Vårdförbundet sade ja till var bara delvis en seger. Bristen på solidariskt stöd inom fackföreningsrörelsen för Vårdförbundets sak var dessutom ett tecken på en form av individualism mitt i kollektivismen. Vilket indirekt blir en seger för den borgerliga regeringen.

Den här gången blev segern bara partiell. Vilket inte räcker i ett samhälle där ett paradigmskifte pågår i detta nu. För om vi inte får bevis på den uppenbara nyttan med att strida tillsammans. Är det lätt att lockas att tro att vi faktiskt klarar oss på egen hand.

Mer läsning

Annons