Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kommer det att finnas nån som vill göra allting bra igen?

Annons

Tänk om jag skulle bli så skröplig att jag inte längre kan bo hemma, och inte längre kan uttrycka mig.

Tänk om jag går i barndom och börjar tala engelska.

Rymmer till havs eller till skogs.

Och vägrar att äta om jag inte får lard på smörgåsen.

Och blir kallad kärringen på 111:an för att jag inte kan uttrycka varför jag gör som jag gör

Jag har ”lard” i mina smakkörtlar, för i England togs allt stekflott tillvara i en glasburk med lock och användes som pålägg.

Jag fick engelska som första språk när jag var tre.

Jag har havet i bröstkorgen eftersom familjen bodde i Cornwall de första åren.

Jag har Constable Country i min inre syn, eftersom vi även bodde där.

I kraft av åldrandet kan man backa tillbaka till barndomen, inte enbart språkligt, utan till och med gamla problemlösningar kan bli giltiga igen, liksom barndomstrauman kan avtäckas och ge det förflutna nytt liv 70 år efteråt.

Hur än mycket terapi en modern människa kan genomgå kan den inte ta bort ”händelsen”. Den gör ”den” bara möjlig att förhålla sig till. Men om man glömmer sina insikter och inte längre kan förhålla sig? Vad gör personalen, som ingenting vet, då?

För tjugo år sen hade jag tankar om att utbilda mig till psykoterapeut och arbeta med dementa och deras familjer. Jag praktiserade på en sluten psykogeriatrisk avdelning, där det fanns en K, som flera gånger i veckan flydde undan ryssarna, som höll till i korridoren utanför hennes rum. En G som glömt sin fru, men inte älskarinnan. Och en H, som grät som ett barn när jag tvättade henne ”där nere”.

K:s glömska var hennes räddning, medan G pratade och grät med sina döttrar om hur han saknade sitt livs stora kärlek, alltså älskarinnan.

Och H, hon fortsatte att sätta gränser med sin gråt. Att sätta ord på hennes smärta hade förmodligen inte hjälpt. Men jag var så varsam jag kunde. För det sade hennes gråt att jag skulle vara.

Liksom Saida, i intervjun intill, är jag rädd för att bli mentalt skör när jag blir gammal. För brakar alla skyddande väggar samman kommer allt jag bearbetat och försonats med att välla upp igen.

Och då behöver jag förståelse, att nån tror och lyssnar på mig, och vill göra allting bra igen.

Jag är inte så säker på att det kommer att bli så.

Mer läsning

Annons