Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

All sport duger

/
  • Daniel Gustavsson är bibliotekarie i Valbo och skriver om manga och andra serier i Arbetarbladet och på sin blogg.

Sportserier har aldrig varit en speciellt populär genre i Sverige. De äldre serieläsarna minns troligtvis 1970-talsserien ”Buster” och hästentusiasterna nämner nog ”Stallgänget på Tuva” av Lena Furberg.

Annons

Men förutom dessa har serier som skildrar idrott inte varit speciellt folkkära. I USA var sportserier framgångsrika under 1950–1960-talet men lever nu en tynande tillvaro.

Däremot är genren mycket stor i Japan och sportmanga toppar ofta försäljningslistorna.

Orsaken till att genren är så populär är flera. En är givetvis att seriemarknaden i Japan är så otroligt stor och att de flesta, oavsett kön och ålder, läser serier. Det finns alltså plats på marknaden för alla typer av serier.

En annan orsak är att sport bygger på en konflikt, vilket är en bra grund för medryckande historier.

Sedan är det japanska samhället mycket tävlingsinriktat och sport blir då den tydligaste yttringen av detta nationalitetsdrag. Sportutövning ses ofta som en modern form av bushido (översatt ungefär ”krigarens väg”). Det är en klassisk hederskodex från samuraj-tiden om lojalitet och hängivelse som influerat stora delar av det japanska samhället. Många sportmanga-serier påminner därför en hel del om samurajmanga-serier.

Den manga som brukar lyftas fram som den allra första sportmangan är ”Igaguri-kun” av Eiichi Fukui. Den utkom 1952 och handlar om judo.

Men mannen som gjorde att den stora publiken fick upp ögonen för sportmanga var Ikki Kajiwara som anses vara en av de största pionjärerna inom genren. Han har bland annat gjort baseballmangan ”Kyôjin no Hoshi” (Star of the Giants 1966), wrestlingmangan ”Tiger Mask” (1968) och boxningsmangan ”Ashita no Jo” (Tomorrow’s Joe 1968).

I dag är sportserierna som sagt ett naturligt inslag inom manga och animé. Så gott som alla tidningar har minst en sportmanga med. Givetvis har också mer eller mindre alla sporter hamnat i mangaform. Vad sägs om motorcykeltävlingar, slagsmålssporten mixed martial arts, golf, underhållningssporten wrestling, boxning, rullstolsbasket och dart för att nämna några.

Den mest populära sporten i Japan är inte sumobrottning eller judo som man fördomsfullt skulle kunna tro. Istället är det baseball som etablerades som en idrott av rang i Japan så tidigt som 1878. Den enda idrott som möjligtvis skulle kunna vara lika populär är fotboll. Givetvis finns det otroligt många mangaserier om dessa två sporter. Men när det gäller baseball har väldigt få serier översatts till engelska. Att det inte översatts till svenska är kanske inte lika konstigt med tanke på att baseball inte är speciellt populärt här.

På svenska finns annars bara en sportmanga översatt. Det är ”Power” av Shizuru Seino. Den handlar om unga idrottstjejen Kyo Aizawa. Hennes pappa har bestämt sig för att hans dotter ska bli vad han själv aldrig blev; en lysande basketstjärna. Därför upptäcker Kyo att hon mot sin vilja blivit anmäld till basketlaget på sin nya skola som är internat för enbart killar. Alltså är Kyo tvungen att låtsas vara kille.

Det finns även en svensk original-sportmanga. Yokaj studio är Sveriges första (och hittills mest etablerade) mangastudio. Medlemmarna har prisats i både svenska och internationella tävlingar och har även tecknat Carolina Klüft i mangastil inför friidrotts-VM 2007. Nu har medlemmarna i Yokaj precis utkommit med första delen av sex i fotbollsmangan ”Kick Off!”.

Personligen är jag ganska ointresserad av sport. Det är bara underhållningssporten wrestling som jag gillar. Däremot är det inget hinder för att läsa sportmanga. Hittills har jag inte läst en enda dålig sådan.

Testa du också! Köp eller låna på biblioteket.

Mer läsning

Annons