Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bågsåg - ett vackert ord

/

Jag minns när jag för första gången såg litterärt på ett handverktyg. Jag kan faktiskt datera det ganska exakt. Det var 1977. Jag var 29 år.

Annons

Jag hade arbetat som byggnadssnickare i fem år och publicerat poesi i dags- och facktidningar under lika lång tid. Jag skrev en dikt som heter ”Bågsåg” och som jag tror var publicerad i någon poesihörna i Arbetarbladet. Varje morgon gick jag från verktygsboden och ut till min byggarbetsplats med en bågsåg över axeln, men det var först 1977 som jag upptäckte någonting utöver det vardagliga i ordet.

Det är ett vackert ord med sitt markerade inrim. När det uttalas ser man bågen i ordet. För det är samtidigt grafiskt med två helsvenska bokstäver som ser lugnt mot betraktaren. Bågsåg. Ordet såg mig och jag såg ordet.

 

Den oansenliga dikten är en sonett och det finns en förhistoria till den: Vid den tiden var jag ett ångande lokomotiv, en lokal Vladimir Majakovskij, men också en ung drömmare präglad av utanförskap. Jag hade ett emotionellt sug efter det mänskliga och hatade när arbetskamrater kommenterades med utlåtande som: ”Visst är han en förbannad skitstövel, men han är en djävel på att arbeta.”

Som om maskinen, människans fysiska kapacitet, förlät det rent mänskliga. Senare kom jag att möta exakt samma argumentation inom den intellektuella världen: ”Visst är han en otrevlig människa, men han är oerhört intelligent.”

 

För jag anser att vi i första hand är människor, inte författare eller snickare, och jag har alltid förbehållit mig rätten att betrakta mina medmänniskor utifrån det kriteriet. 1977 var mina verktyg kanske en aning trubbiga, men jag vill tro att de har slipats och förfinats med åren.

1977 var året då författaren Lars Gustafsson gav ut sin sonettsamling. Jag ansåg att den inte handlade om min verklighet och att sonetterna därför bara var en lek med ord, knep och knåp, korsord eller sudoku. Dessutom hade den liberale författaren en uppblåst professorsattityd som gjorde att det vände sig i min känsliga snickarmage. Tanken på Lars Gustafsson, och hans stridskamrater Jan Myrdal och Per Ahlmark, kunde ibland ge mig någonting som mest liknade blodstörtning.

 

Men verktygen slipas och förfinas, som sagt, med åren. Förståelsen växer och den onyanserade ilskan avtar. Uppblåsta professorsattityder har jag fortfarande svårt att förhålla mig till, men en och annan trevlig professor har jag ändå stött på. En jag känner spelar på fritiden i ett rockband. Vi brukar diskutera sextiotalsmusik. En människa som, utöver sitt blixtrande intellekt, har begåvats med en hel rad mänskliga egenskaper.

Jo, jag har träffat Lars Gustafsson. Jag nämnde ingenting om min banala sonett. Han ägde en liten stuga i Västmanlands djupa skogar och helghandlade ibland i gruvsamhället Norberg, där jag då var bosatt. Min sista minnesbild av honom, om den nu stämmer, är att han sitter bakom ratten i sin lilla bil med en pepitarutig bilhjälm på sig. Sånt är mänskligt.

 

Mer läsning

Annons