Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bekänn färg tack

Annons

Göran Hägglunds passionerade försvar för ”verklighetens folk” under Almedalsveckan i somras har tydligen inte fått den effekt och uppmärksamhet det förtjänar, för nu är han igång igen. På DN Debatt (17/9) har han skrivit ett inlägg, som för övrigt verkar vara en dekokt på en rad texter ur senaste numret av Axess (6/2009), där han förfasar sig över kulturvänsterns mästrande av vanliga, hederliga Svenssons.

Att kasta genuscertifieringar, konstdebatter och normkritik i ansiktet på den vanliga människan är i Hägglunds värld det ultimata beviset på förakt för det verklighetens folk som vill avhandla åldrade föräldrar och veckomenyer vid köksbordet, istället för sådana där konstigheter.

Parallellt fortsätter de kulturkonservativas frontgestalt, Axess chefredaktör Johan Lundberg, kampen mot kulturradikalismen på sitt håll. I senaste numret bereder han –utöver sin egen ledare –plats för en rad texter som på ett eller annat sätt har med ämnet att göra (och som i påfallande många avseenden tycks ha inspirerat till innehållet i Hägglunds debattinlägg).

Om Johan Lundberg är oroad över kulturradikalismens dominans i den svenska debatten, torde det vara trösterikt med Asle Tojes vittnesmål om hur kulturradikalerna börjar förlora sitt övertag i Norge. I samma artikel i Axess får man veta att i Danmark har de redan lidit brutalt nederlag.

Säg att detta stämmer. Kulturradikalismen har spelat ut sin roll i Danmark, i Norge är den märkbart hotad och får Lundberg och Hägglund som de vill är den snart ett minne blott också i det politiskt korrekta Sverige. Vad bereder den här reträtten i sådana fall plats för? Vad har vi fått istället?

En Pia Kjaersgaard? En Siv Jensen?

En Göran Hägglund?

Lundberg förfasar sig över att kulturradikala skribenter utmålar sina motståndare som politiska extremister. Men då vill man ju gärna veta vad de är istället. Hur konservativa vill de kulturkonservativa egentligen vara? Eller kan man bara gå omkring och vara kulturkonservativ utan att behöva bekänna politisk färg i övrigt?

Therese Eriksson

Mer läsning

Annons