Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bernt-Olovs verktygsbod Skjutmått

/

Första gången jag såg bilden verkade den mest absurd, rent av komisk. En man i slips, spräcklig kavaj och runda glasögon står och mäter näsroten på en uppländsk bonde med ett vanligt skjutmått, medan en annan man står och gör anteckningar i ett block. Bondkomik? Med facit i hand får bilden ett annat innehåll och vi inser att skjutmått kan användas på väldigt många olika sätt.

Annons

Mannen i den spräckliga kavajen är troligtvis Herman Lundborg, professor och chef för Statens institut för rasbiologi. Ett statligt verk, alltså. Och på den tiden protesterade ingen över detta. Lundborg hade brett stöd för sin forskning, trots att han redan då hade goda kontakter med den svenska nazistledaren Birger Furugård och beklagade sig i brev till honom över judarnas inflytande i Sverige. En av hans kollegor vid institutet, Hans Günter, fortsatte senare karriären hemma i Tyskland där han blev nazisternas stora rasteoretiker.

Man kan få för sig att detta med rasbiologi helt och håller är en tysk idé, men redan på 1840-talet hade svensken Anders Retzius lanserat ett ”Skallindex” där han delade in människor i kortskalliga och långskalliga människor. Sverige ansågs som ett ”föregångsland” när det gällde rashygien. Bland det första det rasbiologiska institutet tog itu med var just mätningar och undersökningar av 100 000 svenskar ur olika befolkningsskikt. Särskilt förtjusta var nog forskarna över det relativt nymodiga mätinstrumentet: skjutmåttet. För varje person noterades bland annat uppgifter om familjebakgrund, social status, kroppslängd, axelbredd, bäckenbredd, öronbredd, ögonfärg, hårfärg, skägg, axelhår, blygdhår, näshöjd och näsbredd.

Ungefär vid samma tidpunkt som jag hittade detta egendomliga fotografi, med ett skjutmått runt en uppländsk bondenäsa, hittade jag också en utställningskatalog daterad den 3-11 maj 1919. Utställningen visades på Stadshuset i Gävle och hette ”Svenska Folktypsutställningen”. Initiativtagaren var naturligtvis denne Herman Lundborg från Uppsala.

Och med en sådan ansedd professor som tog emot på stadshustrappan så inser ju var och en att det inte var vilka lågpannor som helst som tillhörde besökarna.

Vilka fanns då där vid den festliga invigningen den tredje maj år 1919? Troligen ett antal grosshandlarfamiljer från Gävle med Per Murén i spetsen, kanske storbönder från Österfärnebo eller Ovansjö, naturligtvis konsul Göransson från Sandviken, kanske någon landsfiskal eller provinsialläkare, personer med den ”rätta” huvudformen eller underkäksvinkeln.

“Svenska Folktypsutställningen” var i första hand en fotoutställning, ordnad i tio rum och efter rasbiologiska principer. I katalogens inledande text liknas utställningen, eller insamlingen, vid affärsmannens arbete när han ”stundom företar en inventering av allt, som har med hans affär att skaffa”. Det arbetande svenska folket kallas ”kraftkapital” eller ”folkmaterial” och det största hotet mot de skinande rena raserna bland besökarna, ansågs vara blandningen med lägre raser.

”De rasrena zigenarna, tattarna och de starkt rasblandade vagabonderna och de kriminella typerna erbjuda icke blott stora kontraster för ögat utan erbjuda mycket stoff för reflektioner och eftertanke. Den starka rasblandningens försämrade inflytande får sin hemska belysning bland de kriminella typerna, där man exempelvis bland kvinnorna se typer, som påminna om mycket lågt stående vilda folkslag.”

Detta kan vi läsa i utställningskatalogen.

Bland donatorerna till utställningen i Gefle Stadshus fanns tidningar som DN och Svenska Dagbladet, bokförlag som Bonnier och Norstedt eller berömdheter som Sven Hedin och Werner von Heidenstam. Men den i särklass störste donatorn var konstnären Anders Zorn. Han skänkte ensam 5000 kronor, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Egocentrikern Zorn hyllade det urnordiska. Han tolererade inte ens att hans nakenmodeller gick och blev solbrända utan ville ha dem nordiskt ljusa i hullet. Då först stämde kvinnoidealet överens med de rasbiologiska principer han gav uttryck för i sina självbiografiska anteckningar. Hade inte Anders Zorn supit ihjäl sig så hade han säkert blivit en av den svenska naziströrelsens drivande krafter.

Jag har en bok i min ägo som jag erbjudits tusentals kronor för av fullkomligt illitterata människor. Den gavs ut 1943 och heter ”Svensk Frihetskamp”. Författaren är nazistledaren Sven Olov Lindholm. Så här skriver han angående oss människor:

”…att det blir de livsdugliga och arbetsamma människorna som gynnas, icke motsatsen, som nu är fallet. Visserligen bör man hjälpa alla sjuka och svaga men icke till att föröka sig och uppfylla jorden. Detta måste vara förbehållet de friska, arbetsföra och rasdugliga elementen.”

Hör vi samma terminologi som i utställningskatalogen jag hittade?

Om jag personligen tillhör kortskallarna eller långskallarna har jag inte den blekaste aning om. Men att rasister och nazister tillhör korkskallarna, det är jag fullkomligt övertygad om. Och det behöver man inga skjutmått för att konstatera.

Bernt-Olov Andersson

 

Mer läsning

Annons