Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adigas krossar myten om Indien

/
  • BRUTALT REALISTISK. Aravind Adigas brevroman

What a fucking joke. Ett engelskt uttryck som återkommer rätt så ofta i Aravind Adigas bookerpris-belönade roman om det folkrika, tillväxtstarka Indien. What a fucking joke.

Annons

 

Huvudpersonen Balram Halwai, chaufför, mördare, entreprenör, har lärt sig uttrycket genom sin husbondes amerikanska fru, som får anledning att använda det ofta. Och det är väl också genom hennes utländska blick på Indien som Balram själv inser absurditeten i allt det han dagligen ser omkring sig.

Inte så att de har några särskilt ömma band som binder dem samman – Balram och hans husbondes fru. När hon plötsligt får för sig att själv köra familjens bil på Dehlis gator och råkar köra över ett gatubarn tvingar hon Balram att skriva under ett papper där han tar på sig skulden för det inträffade. Sedan mutar de i och för sig polisen för att på smidigaste sätt få saken ur världen. Så Balram klarar sig undan åtal. Men ändå.

Boken är skriven som en serie brev till Wen Jaobao, Kinas premiärminister. Brevskrivaren Balram skriver på nätterna, på sin silverblänkande Macintosh-laptop. Han har då gjort den långa resan från den lilla byn där familjens vattenbuffel betyder allt, genom den hunsade tillvaron som uppassare på en rik husbonde i Dehli till entreprenör i Bangalore.

Han är cynisk och korrupt, som det samhälle han har omkring sig. Något samvete har han inte råd med. Märkligt nog är han också ytterligt charmig. På samma gång.

Vad han avslöjar under resans gång är ett fullkomligt sönderkorrumperat Indien där den som kan lura till sig flest fördelar på omgivningens bekostnad firas som hjälte. Det börjar redan i den lilla byn där den försupne skolläraren snor år sig pengarna som skulle ha gått till barnens skoluniformer – och hyllas för sin förslagenhet. Temat varieras på högre och högre samhällsnivåer romanen igenom.

Men ännu viktigare är resonemangen om "Den Stora Indiska Hönsburen". Indien behöver ingen diktatur, ingen hemlig polis, förklarar Balram för Kinas premiärminister, för Indien har den där buren. Och även om hyperkapitalismen har kastat Indiens kastsystem över ända så är befolkningen fortfarande instängda i systemets mentala fängelse, ett slaveri så starkt att "ni kan ge en man nyckeln till hans frihet, och han kommer att kasta den på er med en svordom".

Det som gör Balram unik är att han efter en lång utvecklingsresa ser den där nyckeln skymta, och griper den. Och inte ens han, som är lika ovanlig som en vit tiger, kan ta den utan att behöva betala ett oerhört pris.

"Den vita tigern" tycks i sitt raseri, sin svartsynthet och sitt raka tilltal vara en avknoppning från den radikala afroamerikanska litteraturen från mitten av förra seklet, representerad av författare som Richard Wright. Och Aravind Adiga, i grund och botten en indisk reporter med medelklassbakgrund, verkar ha skrivit den här romanen i ett tillstånd av furiös men kontrollerad ilska.

Han skrev hela skiten på en knapp månad när han väl hade bestämt sig. Ett välbehövligt stycke spännande brutalrealism från ett Indien som vi kanske helst av allt skulle vilja fortsätta se som exotiskt, av ren bekvämlighet. What a fucking joke.

Mer läsning

Annons