Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Albert Camus – likgiltighetens mästare

/

Den är en av de sju dödssynderna. Och Birgitta Trotzig har skrivit om den som sjukdomen med stort S i romanen med samma namn (1972). Medan den i Henry Parlands berömda dikt blir en svalkande nödvändighet i moderskärleken. Likgiltigheten.

Annons

Det borde inte vara en överdrift att påstå att ingen annanstans i litteraturen sätts likgiltigheten och dess konsekvenser under lupp i sådan utsträckning som i ”Främlingen”, Albert Camus moderna klassiker från 1942.

Meursault är mannen som görs till mördare av vad som, åtminstone utifrån hans eget perspektiv, ser ut som en rad tillfälligheter. Hans mor dör, han sörjer inte nämnvärt, han träffar en kvinna och han blir indragen i en grannes konfliktfyllda angelägenheter. De senare är de som ska leda fram till att Meursault på en het algerisk strand avlossar fem – ett dödande och fyra ytterligare – skott mot den arab som grannen Raymond är i bråk med.

Meursault döms till döden, inväntar sin dom.

Det är själva berättelsen, som berättas för läsaren med en röst som är Meursaults egen. Ett jag som skildrar skeendena med lika detaljrik exakthet som kuslig distans; en främling i världen, för sig själv och för andra.

”Främlingen” görs nu åter aktuell när Bonniers ger ut den i nyöversättning av Jan Stolpe. Och när jag nu bekantar mig med Meursault på nytt är förfrämligandet där med en större kraft än tidigare. Om det är Stolpes omstöpning eller bara det faktum att jag inte är samma människa när jag stiger ner i främlingsfloden för andra gången, vet jag inte. Men det magonda är där, ofrånkomligen.

Varför är likgiltigheten så obarmhärtig i våra ögon? Kanske är det för att den kalla sakligheten ter sig så nära besläktad med egoismen. Om man inte förmår känna empati eller ånger så tyder det på avsaknad av ansvar för sin nästa. Att dra sig undan världen, att göra världen till en främling och sig själv till en främling i den, är en handling som är svår att fördra.

Därför undrar jag gång på gång under läsningen hur det kommer sig att Meursault ändå har lojala människor omkring sig, sådana som ställer upp och vittnar till hans fördel under rättegången? Varför kommer Marie och besöker honom i fängelset när han säger till henne att det inte har någon betydelse om han älskar henne eller inte – men att han antagligen inte gör det?

Kanske finns det en annan möjlig aspekt av likgiltigheten som lätt förbises i skuggan av dess obehagliga egenskaper? Meursault saknar möjligen förmågan att känna sådana känslor som ånger och kärlek. Men han är inte en man utan känslor. Så, vad känner han? Basala saker: hunger, trötthet, åtrå. Glädje över att simma.

Kanske är det möjligt att tolka Meursaults världsbild som en naiv, in i minsta beståndsdel förenklad, hållning i tillvaron – som kanhända inte enbart är av ondo. I slutändan är det egentligen inte brottet i sig, att han dödat en annan människa, utan det faktum att han är likgiltig inför sin mors död som är det verkligt avgörande för domen som faller över honom. Meursault känner ingen ånger, inte över att han satte sin mor på hemmet, och inte över att han skjutit en annan människa till döds.

”Jag var alltid upptagen av det som skulle hända, av dagen eller av morgondagen.” Så säger Meursault apropå det faktum att han aldrig ångrat något på riktigt. Och däri finns både en förfärande brutalitet och en befriande möjlighet i ett: att inte se bakåt. Meursault är en man som lever i nuet, han bär nuet inom sig och ur hans synvinkel finns varken tid eller skäl nog för att gräva ner sig i sådant som ändå inte går att göra något åt. Camus gör likgiltigheten till å ena sidan den värsta av åkommor, å andra sidan den enda möjliga vägen vidare.

Det är anledning nog att läsa ”Främlingen” på nytt.

Mer läsning

Annons