Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carolina Thorell imponerar

/

Annons

Det är en imponerande väg Carolina Thorell har gått från avstampet i ”Blå trampoliner” (1991) till en fjärde diktsamling. Hon har prövat romantik och modernism, hon har lånat barnets ögon och de dödas, och landar suveränt enkelt och vackert.

På sista sidan står bara några få ord: ”Att vända sig bort i tillit”.

Orden innesluter barnets första steg bort från föräldrarna, men lika mycket den kärlekslängtande vuxna människans förmåga att stå på egna ben. De talar även om möjligheten att ta avsked när döden kommer eller långt senare.

Denna slutrad och sista sida kunde vara överskrift åt hela författarskapet. Att vända sig bort i tillit. Men orden skulle vara banala utan alla de tidigare djupdykningarna. Det är därför jag kallar vägen genom fyra böcker imponerande.

Konsekvent och vackert rör sig Carolina Thorell mellan språkteori och tydliga minnesfragment med det lilla barnets nyfikenhet och den vuxnas sorg. Allt hör ihop, moderns minnen med barnets erfarenheter och de älskandes rädsla för att sitta ihop för tätt.

Titta här på några komprimerade rader från ”Sången i sköldpaddshuset”, samlingen som 2005 gav henne det prestigefyllda priset Guldprinsen:

Det förflutna äger en

uppriktig

livsvilja

och har också

begynnelsekonturer

i språket

Årets samling har fått titeln ”Matriser för ett landskap”. Det är alltså ett enda landskap, men flera matriser. Matriser är ett underbart användbart ord! Matriser är verktyg och mallar, modeller och scheman som används i en massa praktiska sammanhang och i forskning. Ordets ursprung i latinet har verkligen begynnelsekonturer, matrix betyder moder eller moderliv! I överförd bemärkelse: grundsubstans eller grundmassa.

För en grafiker, som Carolina Thorell också är, innebär arbetet med matriser en tvärtom-blick, man gör en negativ bild som i färdigt skick är omvänd, positiv. Den sista av bokens diktsviter, den som slutar med tillit, har också titeln ”Speglarna”.

Simone Weils ord står där som motto: ”Att älska sanningen betyder att uthärda tomheten och därmed ta tillgodo döden. Sanningen är på dödens sida” (ur ”Tyngden och nåden”). Carolina Thorells matris är samma men annorlunda. På näst sista sidan kommer hon fram till positionen: ”Att böja sig inför döden/liksom döden böjer sig för livet”. Detta är inte bara Weils rakryggade späkning, utan en större ödmjukhet inför hårda fakta.

Och hon fortsätter: ”Att inte skämmas för sin tomhet”. De orden är träffande i en tid, då oberoende premieras, och tomhet täcks över med aktiviteter och heminredning. De orden är också osäkert fotfäste för nästa sidas slutord om tillit. Att vända sig bort i tillit.

Det finns så mycket vackert att citera, och jag håller mig kvar vid separationen: ”Den dansande figuren/i Rhodins teckning/tar tag i sin ena fot // och det slår mig att det ord/jag virvlat fram ur/ kanske inte behöver mig”.

Mamman, barnet, den älskade. Frustande glädje och avstånd.

l

Mer läsning

Annons