Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döden på Öster

/

Lagom till jul 1956 flyttade Gävlebon Birger Portström in i ett nyrustat hus på Öster.

Men bara fyra år senare beslutade stadsfullmäktige att hela området skulle totalsaneras. Portström fick se grävskoporna förstöra både hans hem och hans arbetsplats.

Annons

En sån förvandling av en stad kan vi inte ens föreställa oss i dag.

Tobaksbutiker, hembagerier, och mataffärer försvann. Två kyrkor revs.

Tre stora industrier flyttades.

En borstfabrik, en jästfabrik, en mekanisk verkstad, bort! Och så skräddarn, skomakarn, plåtslagarn, åkeriet, målarfirman... För att nämna några.

Birger Portström berättar om det forna Öster i en nyutkommen liten skrift om stadsdelens historia.

Alla dagens hyresgäster ska få sitt exemplar och det är fint.

Skriften är slutresultatet av en studiecirkel. I sann folkbildartradition har sex erfarna Österbor grävt där de står. De har formulerat sig i var sitt kapitel och blickar även framåt.

Hjärtevarm blir man av bidraget från Stig Danielsson som dog innan hela skrivarbetet var klart.

Svärsonen Göran återger Stigs minnesbilder från en firma som lagade presenningar på Öster på 1950-talet. Det hände också att man ”likade”, det vill säga förstärkte segel med rep längs kanten.

I fabrikslokalen fanns en vacker väggmålning av ett gammaldags segelfartyg med bogvattnet som skummade vid galjonsbilden.

Konstnären var en sjöbohem vid namn Helmouth Winter, berättar Stig. Målningen var ett tack för att Helmouth fått värma sig under de kallaste vinterdagarna.

I dag är såväl konstverk som fabrik borta.

Hur tänkte makthavarna? Man tänkte att framtidens goda samhälle måste byggas rent fysiskt. Man tänkte moderna, funktionella bostäder för alla.

Så vill vi åtminstone tro att man tänkte.

Men säkert tänktes också att gamla, och i många fall vanvårdade fastigheter, var en skam för staden.

Gävle ville se bra ut. Fåfänga svenska kommuner tävlade redan då om att locka till sig nya företag, invånare och därmed pengar.

Om inte grävskoporna marscherat in på linje? Vad hade blivit av? Långsamt förfall. Industriområde? 70-tals-kontorisering?

Moderna bostäder behövdes å andra sidan desperat.

Men en liknande ödeläggelse skulle åtminstone aldrig kunna hända igen. I dag ödelägger marknadskrafterna – och kanske snarare avsaknaden av stadsplanering – på mindre spektakulära sätt, genom kommersialisering och privatisering. Vem vet vem man ska skylla på för att Andersbergs centrum ser ut som det gör.

Häftet om Öster ger glimtar både av den gamla stadsdelen och den nya. Holmkanalen var en stor stridsfråga under 70-talet. Skulle den fyllas igen eller rustas? Och varför fick Öster så dåligt rykte?

Hyresgästföreningen och Gavlegårdarna står bakom utgivningen av häftet. Innehållet begränsas, förmodligen, av studiecirkeldeltagarnas intresseområden. Mycket förbigås med tystnad. Som 1980-talets förfall, råttlarm och statistik som visade att mer än hälften av de boende vantrivdes. I tidningarna kunde man läsa hätska uttalanden om att avtalet om boinflytande inte var ”dasspapper värt”.

I början av 2000-talet startade en upprustning som fortfarande pågår (häftet i säg kan ses som en effekt av det). Möteslokalen Kanalen återuppstod och det finns nya allaktivitetslokaler.

Å andra hade förnyelsen knappast blivit av om det inte varit för planerna på Gävle Strand, konstaterar Österborna med ett stänk av bitterhet.

Framtiden då? Vattenhöjningen oroar hyresgästerna i detta deltaområde efter Gävles tidigare tre åar. En annan, positivare, vision är att Öster utvecklas ihop med den moderna Alderholmsbebyggelsen och blir ett attraktivt område för en ny pendlande befolkning.

På det gamla Öster låg små och stora arbetsplatser och affärer, mitt där folk bodde.

I dag när småskalighet hyllas och varenda stad säger sig vara anhängare av slowcity-rörelsen, kan det se ut som ett ideal.

Men ingen av skribenterna idylliserar. Så är de ju också aktiva hyresgäster som engagerar sig för den miljö som är deras i detta nu.

När Gävle fick sina stadsprivilegier 1446 var Öster bara några dybankar i havet, konstaterar Lars Paulin i en inledande historisk översikt.

På 1700-talet stod husen glest. Efter stadsbranden 1869 låg allt i ruiner. Ny bebyggelse växte upp – för att mindre än hundra år senare jämnas med marken.

Paulin sammanfattar, avväpnande osentimentalt:

”Så byggdes det moderna Öster och det blev som det blev”.

Mer läsning

Annons