Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efterlängtad!

/
  • Fagraste författarskapet. Monica Fagerholm har ett säreget språk och en säregen berättarteknik.  ”Glitterscenen” är perfekt.

Vägen dit har varit lång, manus har kasserats i omgångar, men nu är den färdig – boken som ger det slutgiltiga svaret på vad som hände med den amerikanska flickan Eddie de Wire som 1969 föll från klippan vid Buleträsket i Trakten – som Monika Fagerholm kallar denna sin litterära värld på den finska landsbygden.

Annons

”Glitterscenen” är Fagerholms efterlängtade uppföljare till succéromanen ”Den amerikanska flickan”, som belönades med Augustpriset 2005.

Det var i den romanen som gåtan kring Eddie de Wires död spred ringar på vattnet för ett helt samhälle, utan att det hela egentligen klarades upp.

Pojkvännen Björn som gick och hängde sig, och så Bengt – pojken i skogen – som var så förälskad i henne; han försvann så småningom. Doris Flinkenberg tog några år senare sitt liv, och vem visste om det var för att hon uppdagade en hemlighet eller om det var kärleken till Sandra Wärn som fick hennes hjärta att brista?

Där fanns också Bengts småsyskon, tvillingarna Solveig och Rita, Syster Blå och Syster Röd, som ingen vet vad de sett och hört.

Persongalleriet i ”Den amerikanska flickan” var stort, och Fagerholm rörde sig fritt från 1969 in i 2000-talet.

I ”Glitterscenen” är grundförutsättningarna snarlika. Karaktärerna är många (de flesta fanns med på åtminstone något hörn i ”Den amerikanska flickan”), kronologin är bruten på alla upptänkliga vis, släktskapen och förbindelserna snåriga. Verklighet och påhitt flyter in i varandra.

Den amerikanska flickans försvinnande är fortfarande det nav kring vilken berättelsen kretsar, men för Johanna och Ulla, unga flickor på 2000-talet, har hon blivit en närmast mytologisk figur. Man sätter upp pjäser om henne, och hon finns att köpa i souvenirbutiken i form av en snökula: där står Eddie de Wire på klippan vid Bule träsket som man skakar om för att se snön falla över.

Monika Fagerholm förflyttar sig obehindrat mellan sina romanfigurers inre och yttre världar, för läsaren blir snart frågan om vad som egentligen är ”på riktigt” omöjlig att ställa. Berättelserna blir till myter och sägner, platserna till drömmar och minnen.

Så är det i alla fall för Johanna, som bor med Solveig Torpeson och väl vet att pojken i skogen, Bengt, är hennes pappa – men vem är egentligen mamma?

Maj-Gun Maalamaa var bara med på ett hörn i ”Den amerikanska flickan”, men i ”Glitterscenen” innehar hon en huvudroll där hon sitter i sin kiosk och berättar skrävlande historier för den som vill lyssna. Som Suzette Packlén, med vilken Maj-Gun har en vänskap av det säregnare slaget. En hatkärlek och en evig förbindelse, som kom sig av att de tillsammans bearbetat sorgen efter Suzettes mammas död.

De två är ett slags motsvarighet till Sandra och Doris, fast vuxnare, vilsnare och om möjligt ännu trasigare. Deras mörka sidor skaver mot varandra, och ett gräl på Andra udden leder till att Maj-Gun slår ihjäl Suzette. Eller?

Precis såhär snårigt, rörigt och vindlande är det oupphörligen i Fagerholms roman.

Man vet aldrig säkert, språket virvlar fram, tar om sina mantran, mörkret lurar bakom varje hörn, hoppet överger en aldrig. Ofta repetitivt, Fagerholms karaktärer berättar sina berättelser om och om igen. Läsaren lägger ett 5000-bitarspussel, som nog aldrig kan bli riktigt klart.

I ”Glitterscenen” får man till slut veta vad som egentligen hände med den amerikanska flickan.

Men innan hon når fram dit har Fagerholm skildrat så många människoöden, så många individer vars liv mer eller mindre påverkats av den här mytomspunna händelsen, att när vi äntligen får sanningen är det inte utan att man undrar vad man ska med den till.

Det är inte svaret utan allt det andra som är mödan värld när man läser Fagerholm.

Hon har ett absolut säreget språk och berättarteknik, ensam i sitt slag i den svenskspråkiga samtidslitteraturen.

Det började redan i ”Diva” (1998), en roman som närmast nått kultstatus i de kretsar av unga kvinnor som då läste den.

Med den tvådelade berättelsen om Trakten fortsätter Fagerholm att staka ut sin plats som en våra viktigaste röster, med sina ojämförliga skildringar av unga flickors och vuxna människors inre världar.

Det är stundtals nattsvart och rentav äckligt, ibland humoristiskt och lustfyllt.

Alltid förlåtande och absolut uppriktigt.

”Glitterscenen” är i några hänseenden kanske en alltför perfekt slutprodukt, och det får mig att stundtals fundera över hur de där bortkastade manussidorna såg ut.

Men det är en randanmärkning mot en roman som lever upp till alla förväntningar och som ytterst visar att det som är botten i mig kan vara botten också i dig.

Det som är lite kusligt och svårt att värja sig mot i Monika Fagerholms böcker är nämligen inte det faktum att de karaktärer hon skildrar är så aparta, utan vetskapen om att det aparta finns i varje människa. Hon gräver, varsamt men djupt, i folks inre – i irrationella känslor och ologiska tankemönster.

Det framstår som orealistiskt på gränsen till absurt.

Men egentligen handlar det bara om vem som helst av oss. Om dig och om mig.

Mer läsning

Annons