Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En schimpans självbiografi

/
  • MED APANS ÖGON. Skådespelande apan Cheetas ”Mitt liv” är skrattspegel och rörande biografi i ett.

Det är en allmänt erkänd sanning att apor i kostymer, gärna med en cigarr i mungipan, tillhör den enkla komedins höjdpunkter, och en schimpans som skriver sin självbiografi för skämtet ett snäpp vidare.

Annons

Om sådana som Paris Hilton och Linda Rosing kan skriva – eller tillåta spökskrivningar – plastiga biografier om sina liv, varför kan inte Cheeta, världens äldsta primat, som gjorde sig känd i ”Tarzan”-filmerna och nu framlever sin ålderdom i Palm Springs med att måla tavlor och vänta på döden, också göra det?

är skriven med ett sardoniskt torrt språk (jag hör George Sanders som Addison DeWitt läsa den, en skådespelare som för övrigt nämns i boken), som redogör för hur Cheeta kidnappades, fördes över till Hollywood och blev filmstjärna tillsammans med Tarzan och Jane, Johnny Weissmuller och Maureen O’Sullivan. Biografin får ett briljant utifrånperspektiv på Hollywoods guldår från apburen, varifrån Cheeta betraktar sin omgivning med en underhållande bitchighet, likt en karaktär från en Noel Coward-pjäs. Stjärnor som Charlie Chaplin, Scott Fitzgerald och Joan Crawford passerar förbi; Marlene Dietrich, i synnerhet, örfilas upp verbalt: ”Om Dietrich var en snäll tysk, tänkte jag, då måste de elaka vara alldeles obeskrivligt horribla.”

Vissa av kommentarerna har en chockerande snärt: ”Men det var en dröm som var lika orealistisk som Lana Turners dotter Cheryls förhoppning at styvfadern Lex Barker skulle sluta upp med sina våldtäkter.”

Som baksidestexten konstaterar: ”Inget djur har hittills blivit fällt för ärekränkning.”

mest underhållande skådisbiografi som jag har läst sedan Rupert Everetts, till stor del för att boken är så medveten om genrens löjliga konventioner, för att den blir en skrattspegel till otaliga biografier av människor som fyllts av berömmelsens helium och svävat iväg okontrollerat över Walk of fames stjärnhimmel.

tonträffen och den Dry Martini-torra humorn räcker inte för att hålla intresset uppe i dryga 300 sidor. Satir gör sig bäst i det korta formatet, i flykten. ”Mitt liv” är emellertid mer än en satir, och i slutändan blir den en rörande biografi, eller roman om man så vill, där huvudprimaten blir mer levande än vad som är brukligt i majoriteten av verk i genren. Djurperspektivet ger en grym synvinkel på kändismaskineriet. När Cheeta fruktar att bli offer för medicinska experiment om filmerna floppar, reflekterar det på de tragiska öden som väntade många av dessa guldålderns stjärnor när berömmelsen avtog.

Finast är Cheetas kärlek till Johnny ”Tarzan” Weissmuller, och hur den kärleken speglar apans okuvliga tro, trots alla bevis om motsatsen, på att mänskligheten är skapelsens juvel och att den bara vill djuren gott.

När boken gavs ut, spekulerade kritikerna kring vem spökskrivaren var, och etablerade namn som Will Self och Martin Amis nämndes, vilket signalerar prosans kvalitet (sedan avslöjades James Lever som hjärnan bakom apan).

Jag ångrar att jag läste mig till den informationen, för det försvårar illusionen om att Cheeta sitter där i Palm Springs, vid 76 års ålder, som den ende överlevaren ur sin generation och får sista skrattet.

 

Mer läsning

Annons