Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En väninna att lita på

/

Nog har jag läst en del politiska memoarer genom åren. Flera av dem verkligt intressanta. Men sällan en bok som förmår gestalta den politiska vardagen med dess interna intriger och externa påtryckningar, med dess ändlösa möten och utspel, med dess täta förhållande till medierna, med dess krav på att fatta snabba beslut – och så den stora ödslighet som uppstår kring en politiker som råkar hamna i ledarens, folkets eller medias onåd.

Annons

 

I ”Väninnan” skriver Eva Franchell om allt detta som det sällan talas om, det som man kan kalla den politiska vardagen. Det är en fascinerande bok. Den är ovanligt välskriven och ganska rolig, bitsk utan att vara elak. Den rör sig hela tiden i politikens hjärta och lyckas faktiskt beskriva den starka laddningen i det politiska arbetet, den som får folk att stanna i hetluften trots de uppenbara nackdelarna.

Franchell är mest känd just som ”väninnan”, hon som var med utrikesministern och shoppade på NK när tragedin inträffade. Hon har dock sin egen politiska historia och den löper länge tätt intill Anna Lindhs vars presschef hon var under åtskilliga turbulenta nittiotalsår. Under de här åren blev de båda vänner, och fastän Franchell så småningom övergick till ett lugnare departement och blev presschef hos Berit Andnor i stället, fortsatte Lindh och Franchell att hålla tät kontakt, prata i telefon och träffas ofta.

Franchell finns mitt i smeten men hennes blick kommer lite utifrån. Hon gör i boken ingen hemlighet av att hon är ute efter att ärerädda Lindh vad gäller vissa politiska frågor. Men Eva Franchell har inte en egen karriär att försvara och det gör henne trovärdig, även när hon återberättar skeenden som hon inte själv har ingått i eller ens bevittnat.

Hon förmedlar kanske inga ”sanningar” men sannolik är hennes berättelse hur som helst.

Boken har väckt nytt liv i ett gammalt sår, den beryktade utvisningen av två egyptier som skedde med CIAs brutala bistånd. När saken blev känd var Anna Lindh redan död och då gick det så lätt att skylla allt på henne och glida förbi frågan. Men den har beretts i högsta ledningen, hävdar Eva Franchell, och såväl Göran Persson som Thomas Bodström var informerade.

Denna laddade fråga lär få en fortsättning i medierna. Hoppas jag.

Nästan lika intressanta är på sitt sätt Franchells beskrivningar av de interna maktspelen. Ett exempel är alla försåt som lagts för att hindra Mona Sahlin från att vandra uppåt och få makt. Ett annat som författaren levererar handlar om att det också las en del försåt för Anna Lindh. De metoder som användes var de gamla vanliga, alltså förlöjligande, osynliggörande och undanhållande av information.

Så när Göran Persson senare beskriver Lindh som en självklar efterträdare är det en efterhandskonstruktion. Från början hade Persson andra planer. Han bäddade för Nuder. Påstår Franchell.

Utifrån har Perssons välde tonat fram som väldigt uppifrånstyrt och rätt gubbigt, alla de kvinnliga ministrarna till trots. Franchell bekräftar den bilden och fyller på med mindre smickrande beskrivningar av arbetsklimatet både inom kanslihuset och UD.

Man kan till exempel bli förvånad och upprörd över den tystnad som drabbade Eva Franchell efter mordet på urikesministern. Hon var då presschef på socialdepartementet, och trots att hon var chockad och mådde dåligt fortsatte hon att jobba fram till rättegångarna. Men sedan blev hon sjukskriven. Efter sjukskrivningen: total tystnad från hennes arbetsgivare. Inget nytt jobb i sikte där inte.

Hon behandlades som en pestsmittad, fast hon var en människa som förlorat en vän under traumatiska omständigheter. Obegripligt men tydligen rätt typiskt för arbetskulturen.

Den kulturen tycks leva kvar, om än med nya politiska förtecken.

Mer läsning

Annons