Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genus-mysko

/

Annons

Det är 20 år sen Inger Edelfeldts (i feministiska kretsar) närmast klassiska seriealbum ”Den kvinnliga mystiken” såg dagens ljus. Och såhär i jubileumstider kommer så uppföljaren ”Den manliga mystiken” med undertiteln ”en slutgiltig genusanalys”.

Och visst tätnar mystiken nu. Uppriktigt sagt är det faktiskt så mysko att jag inte riktigt fattar vad Edelfeldt är ute efter.

Ironierna står som spön i backen i de ganska svårlästa serierutorna, och det fäktas liksom hejvilt åt alla håll. Edelfeldt spar inte på krut av något slag.

Här är (i jämlikhetens namn?) alla lika lämpliga måltavlor för giftpilarna: machomännen, bögarna, snälla killarna, särartsfeministerna, utviksbrudarna, queeraktivisterna, genuspedagoerna, hemmafruarna, morsorna, farsorna och lantisarna.

(Och bögarna igen. Otydliga ironier + bögskämt på rad = inte så kul.)

Edelfeldt mixar traditionella kvinnoskämt om män (av typen som kan hänga på toaletter på arbetsplatser, ”män kan inte göra två saker samtidigt, höhö”) med vad som ser ut som drift med en alltför extrem genusmedvetenhet. Allt samtidigt.

Vad vill hon? Jag vet inte.

Och jag tänker såhär: det är 2009. Och det är inte så himla roligt att hålla på med det här med Manligt och Kvinnligt längre. Inte ett dugg spännande faktiskt.

I pressutskicket lovar man svar på alla läsarens frågor om manlig identitet. Men det sätter jag rätt mycket pengar på att jag inte hade fått – om jag nu haft några såna frågor till att börja med.

 

Mer läsning

Annons