Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här trampar Henrik på sin mördare

/

Annons

Enligt traditionen kristnades Finland på 1100-talet av Erik den helige och Uppsala-biskopen S:t Henrik. I dagens Sverige är Henrik bortglömd, men under medeltiden var han ett av rikets viktigaste helgon, tillsammans med bland annat Erik och – förstås – Birgitta. Därför får det ses som en kulturhistorisk välgärning att Atlantis nu har givit ut den finländske historikern Tuomas Heikkiläs Sankt Henrikslegenden på svenska.

Det ska dock sägas att boken inte i första hand vänder sig till en bred läsekrets. Heikkilä håller sig visserligen till det jordnära, men texten är ändå bitvis svårforcerad. Framställningen är full av specialtermer och latinska citat översätts inte alltid. Stora delar består av en genomgång av äldre handskrifter, en service som är ovärderlig för forskningen och mycket efterlängtad, men knappast intresserar den som inte själv tänkt studera originalkällorna.

Samtidigt finns det partier som är mer lättillgängliga. Bara mängden av vackra färgillustrationer räcker för att göra boken tilltalande och man ska vara närmast immun mot historia för att inte finna fenomenet S:t Henrik intressant.

Om hans liv vet man inte mycket. Han sägs ha stannat kvar i Finland när kung Erik återvände hem, men blev strax därefter mördad: av en våldsman han hade näpst säger den kyrkliga legenden; av en bonde vars hem han hade våldgästat säger det folkliga kvädet.

Nordens tidiga medeltidshistoria är dock så höljd i dunkel att det inte går att avgöra om någon av historierna är sann eller om Henrik ens har existerat. Han kan vara en litterär skapelse med syfte att ge Åbo stift sitt eget helgon.

Därför är Henrik mer intressant som död än som levande. Heikkilä visar övertygande att han inte bara vördades i den finska delen av svenska riket, utan också väster om Bottniska viken. Särskilt populär tycks han ha varit i Uppland och Östergötland, men även kyrkorna i exempelvis Hedesunda och Hille hade särskilda Henriksaltare. Detaljer i de målningar som fortfarande finns kvar i vissa kyrkor, bland annat årsjubilerande Albertus Pictors i Härkeberga, visar att Henrik inte bara var en kyrklig gestalt utan också populär i breda kretsar.

Sankt Henrikslegenden ger alltså en god inblick i medeltidens kulturliv och Sveriges religiösa utveckling, samtidigt som den påminner om hur väl de två länder som i dag är självständiga, en gång hörde samman inom det svenska riket.

I Finland är Henrik fortfarande känd, fast i dag mindre populär än sin mördare, Lalli, som kommit att symbolisera finländskt motstånd mot invasioner och maktmissbruk. Genom Heikkiläs insats kommer förhoppningsvis också fler svenskar att bli bekanta med historien.

Det kan löna sig att titta extra vid besök i gamla kyrkor. Om en målning föreställer en biskop med en skallig man under fötterna, kan man vara säker på att det är Henrik som än i dag trampar på sin mördare, vars hår och huvudsvål genom ett mirakel rycktes bort som straff för dådet.

 

Mer läsning

Annons