Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hennes förlorade paradis

/
  • Malmsten bor inte längre här. ”Sista boken från Finistère” kommer ut i dag och den är ett sorgearbete.

Annons

början kunde man knappast läsa en rad om Bodil Malmsten utan att den där platsen – Finistère – stod i fokus. En medelålders kvinnlig författare som i ett slags självvald exil lämnar Sverige för denna slumpmässigt funna plats vid franska atlantkusten, det var tydligen omåttligt fascinerande för svenska journalister. Självfallet har Bodil Malmsten själv hjälpt till att bygga upp en mytologi kring sin flytt till Finistère, men från ett helt annat håll: hon fann sitt paradis på jorden och kunde helt enkelt inte låta bli att prata och skriva om det.

”Sista boken från Finistère” kommer ut, har hon förlorat det. Hon bor inte längre kvar i sitt hus med den mullvadsinvaderade trädgården i Finistère. Det är en sorgebok jag får i mina händer.

För ett par år sedan kom den kritikerrosade Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” ut på svenska, i vilken författaren skriver om året efter makens plötsliga död i hjärtinfarkt.

jag hela tiden kommer att tänka på när jag läser Bodil Malmstens berättelse om sitt ”paradise lost”. Didions och Malmstens böcker är båda fantastiska vittnesbörder om att lida stor förlust, och om en envis vägran att acceptera att man har förlorat det man förlorat. Joan Didion kan inte slänga maken Johns skor eftersom han kan behöva dem om han kommer tillbaka. Bodil Malmsten flyttar träd och buskar som står illa till i trädgården som om hon alltid skulle vara kvar. Det må vara en ojämförbar skillnad mellan att förlora en människa och en plats, men sorgen är sig lik.

Redan i bokens första stycke skriver Malmsten: ”Den som vill mig väl ställer inga frågor, den som vill mig väl kräver inga svar.” Som läsare blir jag förstås frustrerad, men varför? Vad var det som hände?

Där Didion går till botten med alla möjliga medicinska klarlägganden, låter Malmsten förklaringarna utebli. Detta är vad det är. ”Jag har förlorat mitt Finistère.”

n det, till slut skakar man av sig sitt envisa ”varför?” och följer med mot vad som blir en möjlig försoning. Vägen dit handlar om att förtränga och acceptera, skriva och bearbeta, vara förbannad och ibland tacksam. Ironiskt nog har kanske Malmsten aldrig varit bättre, mer precis i sina formuleringar, än nu efter att Finistère gått förlorat.

är i det närmaste identiskt med Didions. När det första året utan John gått, vänder det för Joan Didion och hon tänker på det som hennes man en gång sa henne: ”Man måste kunna känna när tidvattnet vänder. Man måste följa med i förändringen.”

Och Malmsten har det till sist bra i staden nära Nantes, där hon numera bor. Och det är ju faktiskt samma atlant som förut hon blickar ut över: ”Den som vill mig väl ställer inga frågor. Haven andas – tidvatten in, tidvatten ut.” 

Therese Eriksson

Mer läsning

Annons