Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur stollig var pappa?

/
  • På jakt. Efter en försvunnen far. Författaren Erik Wijks längtan efter en varm och intresserad pappa kan man sympatisera med.

Författaren Erik Wijks pappa Olof hade miljoner på banken, men dog ensam i en liten stuga utan el och utan telefon, långt inne i skogen.

Annons

Nu kunde fadern inte längre hindra sonen att komma in i huset. Där hade det varit ett liv i ren misär. Arbetsrummet, där fadern skulle ha hållit på med sina djupa swedenborgsstudier, var bara ett kaos av skräp och musbon. I stället hade han levt på några kvadratmeter i köket, med böckerna i en kartong vid sängen.

Sonen hittade också stora block med automatisk skrift. Svältande kom Olof i form och efter seanserna renskrev han de bokstäver han kunde hitta i slingorna, ord som han tyckte avslöjade Palmes mördare och bar på kunskap om andra spektakulära mordgåtor. Olof gav även försvaret tips om bästa sättet att skydda Sverige mot inkräktare vid eventuell invasion.

Hur mycket knäppskalle var han, undrar sonen. Och hur blev han sådan? På internatskolan eller när föräldrarna lämnade honom för att glassa på Medelhavet?

Redan 2001 gav Erik Wijk ut boken ”Ont blod” om faderns släkt i den göteborgska societeten, om farmor som kom från redarfamiljen Broström och farfar från köpmansfamiljen Wijk.

Denna allians tycks ha samlat det värsta av känslokyla under ett, och snart flera tak. Erik skickade boken till pappan i skogen, och trodde det skulle märkas att han försvarade faderns val att lämna den flotta världen. Men det blev nog ytterligare en orsak för Olof att förneka faderskapet och odla bitterheten över skilsmässan.

Genom bokens 418 sidor hör man en sons förtvivlade rop på sin far, som han knappt sett sen de första barndomsåren. Det är litet rörande att följa sonens ansträngningar att få ihop en rimlig fadersbild av de pusselbitar grannarna, gamla skolkamrater och skräpet i stugan ger honom.

Men kändisfaktorerna roar mig inte, och det är tröttande med psykologiska spekulationer och de banala slutsatserna om hur man bör leva (i respekt, värme, förståelse), men jag läser vidare för att få veta hur-det-går. Ska de finna varann? Har jag med det att göra? Det känns litet snaskigt.

Hela tiden tänker jag på hur många konstiga familjer och ensamvargar och personer med diagnoser det finns, människor med eller utan pengar, människor som klipper släktband.

Olof förblir en ointressant främling. Men Erik Wijks livsvariga längtan efter en varm och intresserad pappa, denna längtan kan man sympatisera med. Den är allmängiltig.

 

Mer läsning

Annons