Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I väntan på den stora migrationsromanen

I sin nya, andra roman spänner Andrzej Tichý bågen ännu hårdare än i debuten, den dystopiska förortsthrillern ”Sex liter luft”. I ”Fält” låter han oss i långa, associativa prosaflöden ana konturerna av en postmodern, globaliserad värld, där såväl människor som identiteter är i ständig, svåröverskådlig rörelse.

Annons

Som geografisk utgångspunkt har Tichý valt sin hemstad Malmö, den kanske mest globala och föränderliga platsen i Sverige. Här finns som bekant en stor andel invandrare från hela världen och hit kommer var tjugonde minut Øresundståget från Kastrup och Köpenhamn.

Det är också i Malmö som Nadia och Nadir, huvudpersonerna i ”Fält”, träffas. När romanen börjar är de båda inlagda på sjukhus, troligen psykiatrisk kliniken. Snart förstår vi att de båda har fasansfulla upplevelser bakom sig. Han är en vinddriven, ensam flykting från ett ej namngivet land långt borta (Irak?) och hon kommer från en svenskpolsk familj vars historia präglats av folkmordens och diktaturernas Europa.

I allt vidare episka cirklar – romanen landar slutligen på 348 sidor – närmar sig Tichý två nattsvart tragiska livsöden. Det är stundtals engagerande och omskakande – man påminns om vilken skyddad välfärdsö Sverige faktiskt är.

Men samtidigt är ”Fält” också en romankonstruktion som aldrig riktigt förmår bära sina bombastiska, anspråksfulla pretentioner. Texten är så full av svällande, associativa sidospår att jag ofta tappar tråden. Det blir svårt att få syn på huvudpersonerna i det krävande textflödet; Nadi och Nadir skymtar bara glimtvis fram och när de gör det känns de aldrig riktigt levande.

Tichý greppar alltså efter stora frågor – vad det innebär att leva i en föränderlig och groteskt orättvis värld – men har ännu inte hittat formen för den komplexa historia han försöker berätta. Fält är kanske inte bättre än debuten ”Sex liter luft”, men definitivt djärvare och mer tematiskt angelägen. Jag blir mer och mer övertygad om att det kommande årtiondets stora svenska samtidsroman kommer att vara en migrationsroman i tegelstensformat.

Mer läsning

Annons