Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lundquist blixtrande mellan levande och döda

De döda är alltid fler än de levande, skriver Marie Lundquist i diktsamlingen ”De dödas bok”. Hon låter det blixtra mellan oss och dem, hon hämtar energi från döda poeter, konstnärer och släktingar så att de svartvita bokstäverna sprakar av färg och bilder.

Annons

En sådan bild är labyrinten som byggdes för att stänga in Minotauros, monstret som var både tjur och människa. Magikern Daidalos var den mytiska labyrintens arkitekt. Marie Lundquist berättar vad som händer där: ”oklara meddelanden/ förvandlas till skrift/ i Daidalos irrgångar /där bara dikten röjer /vindlingarnas list”.

Man kan ta det som en programförklaring, detta påstående om att dikten, endast dikten, kan berätta om arkitekturen och hur man hittar vägen ut, eller in! Bara dikten kan samla ihop mängder av tecken och intryck som kan korsbefrukta varandra.

Flera av dikterna är skrivna till konstverk, som de åtta passionsdikterna, inspirerade av Christer Strömholms foton på temat bibliska gestalter. Som kulturkritiker har Marie Lundquist specialiserat sig på fotografi, men här kan hon röra sig friare än i en tidningsartikel.

Här väljer hon ut ”vecken i din vita skjorta/dillpionernas sidenblad/scharlakansröda i svartgrönskan”. Hon pekar på hålet som spillkråkan gjort i ett träd, ”omfamna hålet/fyll det med din märg”. Hon plockar, ur en luta på en medeltidsmålning, toner ”syrestinna och långa”.

Men inte förrän döden hjälper till, menar hon, blir det verkligen liv i ord och bilder. På sista sidan står det att orden ligger odetonerade på papperet, i väntan på att döden ”ska blåsa genom raderna”. På första sidan, i dikten till Witold Gombrowicz, som kunde leda ”blixten genom diktens kropp”, skriver hon att hans död både är förhävelse och ödmjukhet. ”Varje dag uppfordrar den mig till liv”.

I backspegeln i Lundquists författarskap befinner sig närmast en bok, som gav en dotters berättelse om en mor som inte ville leva: ”Monolog för en ensam kvinna” (2005). Den nya diktsamlingen är lösare sammansatt men talar ändå starkt om liv i skuggan av något stort, som egentligen är omöjligt att fatta. Ibland nämner hon Guds namn. n

Mer läsning

Annons