Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Majgull Axelsson bryter isen

/
  • En familjs öde. Det handlar om ett oskiljaktigt tvillingpar och katastrofen som drabbar syskonen i Majgull Axelssons nya roman

Annons

Det går inte att börja utan att säga något om isen i Majgull Axelssons nya roman, ”Is och vatten, vatten och is”. Titeln har långt fler än en betydelse, men is som materia finns med hela vägen och utgör ett slags allegorisk inramning till en suggestiv och rafflande berättelse om en trasig familjs öden.

På en resa med isbrytaren Oden, genom polarisen, får vi se is i alla dess skepnader. Kall, hård, intensivt och vackert turkos och smutsigt brun och ful. Och befrielsen när man äntligen bryter igenom den.

Som hon brukar rör sig Majgull Axelsson obehindrat mellan tid och rum, och berättarperspektivet skiftar med varje kapitel.

På isbrytaren Oden finns Susanne, som ute till havs på ett obehagligt sätt blir påmind om sitt förflutna. I detta förflutna finns modern Inez, och hennes tvillingsyster Elsie. Ett syskonpar vars oskiljaktighet förvandlades till totalt förfrämligande när katastrofen drabbade deras familj.

Elsie fick sedan en son, Björn, som togs om hand av Inez medan Elsie själv flydde till sjöss. Björn kom att växa upp och bli popstjärna, ständigt avgudad av Inez som i sin längtan efter hans kärlek glömde bort Susanne, sin egen dotter. Majgull Axelsson har en osviklig förmåga att få allt detta att hänga ihop. Oavsett utgångspunkt pekar allas berättelser åt samma håll: mot det öppna sår som ska komma att förgöra den här familjen.

I grund och botten handlar ”Is och vatten, vatten och is” om skuld och försoning. Dessa typiska axelssonska teman känns igen bland annat från den förra boken ”Den jag aldrig var”, men är här kanske än mer framträdande. Snart sagt alla relationer som kan göra det, brister i den här romanen. Sveken staplas på varandra, och för att förstå den enas handlingar måste man leta sig tillbaka i historien och beakta den andras.

Det är svart och skuldtyngt och stundtals också tröstlöst.

Men den roman av Majgull Axelsson som inte erbjuder en liten väg ut, en liten förskjutning av smärtan, finns inte. Den visar sig alltid till sist, möjligheten till försoning. De söndertrasade relationerna går oftast inte att laga, men har man tur kan man lära sig att leva med det som varit och undgå att skuldens tyngd drar ner en i bråddjupet.

Axelsson ger oss inte ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”, men hon ger oss detta: möjligheten att fortsätta vara människa i en omöjlig värld.

Berättartekniskt är Majgull Axelsson mästerlig, redan i den inledande meningen griper hon tag om läsaren och håller henne sedan fast till sista sidan. Kapitlen avslutas inte sällan med riktiga cliffhangers, spännande som sjutton men inte bara av godo.

För man vill inte skynda genom den här romanen, man vill ta det sakta. Njuta av att det fortfarande skrivs romaner på svenska som är riktiga romaner, där man tillåts att helt försjunka i en fiktiv berättelse.

”Is och vatten, vatten och is” ger mig tillträde till en annan värld, en som inte alltid är enkel att hantera eller vacker att se på. Men jag kommer ut på andra sidan som en lite klokare människa. Med en känsla av att ha erövrat något. Att ha brutit igenom isen.

 

Mer läsning

Annons